Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - II. Leopolds ”Critiska anmärkningar vid hjeltedikten: Tåget öfver Bält”. Af Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 Axel Gauffin,
pen mot Desmarets de Saint-Sorlain och Perrault, kämpande för en
åsikt, som han själf borde ha insett vara föråldrad 1.
Emellertid förlorade denna fråga småningom sin aktualitet.
Miltons »Paradise löst» hade utkommit redan samtidigt med »1’Art
poétique» och lämnat ett oförtydbart svar på frågan om möjligheten
af »ett kristet underbart» i dikten, och i Henriaden afstod äfven
Voltaire fullständigt från »le merveilleux paien», som Boileau förgäfves
sökt återupplifva, men fann i personifierande af egenskaper och
abstrakta begrepp en ersättning härför. Gyllenborg följde med
förtjusning det gifna exemplet, och så finna vi då hans Bältiad vimla af
dessa bleka allegorier, som på en nutida läsare göra ett så
osmakligt intryck.
Men hvad var det då, som åt »le merveilleux» skänkte en sådan
lifskraft, att det öfverhufvud stod kvar som en oundviklig del af
epopén? Icke var det väl bara denna efterapning efter stora
förebilder, som under sekel förmådde hvarje epiker att ständigt tillgripa
det öfvernaturligas hjälp vid upplösningen af sina konflikter? Om
också t. ex. Batteux icke motiverar sin sats: »Le Merveilleux est
1’essence de 1’Epopée» annorlunda än genom att hänvisa till antiken,
kan dock dess lifskraft väl ej förklaras bero på teoretiska läroböcker
allena — man måste också ta med i räkningen, hur troget denna
åsikt stämde öfverens med hela tidslynnet. Det är nödfallsutvägen
för ett på skapande fantasi blottadt släkte, som icke såg något annat
medel att höja sig öfver den historiska framställningens
hvardagsprosa än hopkonstruerandet af denna liflösa andevärld med dess
blodfattiga abstraktioner.
Hvilken ställning intager då Leopold till epikens »merveilleux»?
Vi kunna svara: en ovanligt själfständig. Visserligen måste vi
inskränka det beröm professor Ljunggren skänker honom, när han
säger, att Leopold höjde sig öfver den då härskande franskt
estetiska ståndpunkten, »i det han klandrade skaldens användande af
allegoriska figurer såsom nödhjelp för det underbara, något, som då
ansågs oundgängligt för ett epos». Detta är icke fullt riktigt, ty
användandet af allegoriska figurer hade redan bemötts af en skarp
kritik från t. ex. Marmont.el. Denne tillåter allegorier blott »en
épi-sodes passagers» 2 — på intet villkor få de intaga någon hufvudplats
1 En sakrik och ingående framställning af detta intressanta kapitel lämnar
Delaporte i sin afhandling »Du Merveilleux dans la Litterature française sous le
Règne de Louis XIV», Paris 1891.
2 Elémens de Litterature, Paris 1787; del 4, s. 374.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
