Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - II. Leopolds ”Critiska anmärkningar vid hjeltedikten: Tåget öfver Bält”. Af Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Axel Gauffin,
senterar med sin fordran på »ein feyeriicher» och »ein sehr
pathe-tischer aber nicht völlig enthusiastischer Ton des Vortrages».
Leopold räknar det för Gyllenborgs kanske största förtjänst, att han i
detta fall äger en oförvillad smak. (Det är blott i tolfte sången
kritikern finner en för stor poetisk rikedom.) Han har fått! »denna
gåfva att berätta både noga och värdigt, som Homerus ägt i så hög
grad och hvaruti ingen af hans efterträdare synes hafva gått upp
emot honom. Hos oss, som till större delen icke känna det Episka
poemets natur annorlunda än ur Virgilius och Voltaire, lefver man
temmeligen allmänt i den tanken at stylens pragt utgör en af dess
förnämsta egentligheter; och vi studsa när vi se poeten nedstiga till
smärre detaljer eller antaga en vanligt berättande ton». Ja, i
vårtid har man ju kanske svårt att fatta, att skildringen af en slädfart
skulle kunna sänka den episka stilen för djupt — för hundra år
sedan var det bevis på ett visst mod att komma fram med en annan
åsikt, och det torde vara rätt betecknande för tiden, när t. ex.
Vitterhets-Journalens utgifvare finner, att det fullständiga utelämnandet
af Gustafs äfventyr i halmlass o. s, v. i hög grad vittnar om
upp-höjdheten af Celsii smak.
I ett fall stod Leopold dock kvar på den gamla ståndpunkten.
Den stämning, som dikterade Odet till kronprinsen: sträfvandet att
vinna konungens uppmärksamhet och ynnest, behärskade ännu den
af hofvets glans lockade vitterlekaren, och när han af förf:s i hans
tycke oförlåtliga försumlighet att ej jämföra Sveriges hjältekonungar,
Karlar och Gustaver, med deras namnar i den kungliga
barnkammaren i nionde sången tar sig anledning att göra en sirlig
hofmannabock på en hel sida för den svenske Augustus och hans piltar,
är han nog icke alldeles fri från egoistiska afsikter. Detta är dock
mer en bisak, och vi måste för öfrigt erinra oss, att under
tjusar-konungens regering mycket kunde falla naturligt, som i våra dagar
skulle väcka odeladt löje.
Vi ha flera gånger under framställningens lopp nämt namnen
Homeros, Virgilius och Voltaire. Låt oss nu söka samla Leopolds
uttalanden om de stora episka skalderna för att få full klarhet i hans
ställning till dem.
Hvad då först den gamle grekerskalden beträffar, beundrar nog
Leopold honom mycket. Han erkänner visserligen, »att den sublime
mannen än sofver än radoterar», men han tar honom ofta som
auktoritet i smakfrågor, såsom om stilens klarhet och expositionens
enkelhet. Dock, det är en beundran på afstånd. Trots alla de fel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
