Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - III. De estetiska åskådningarna vid universiteten. Af Gustaf Gjörloff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 Gustaf Gjörloff,
Poesien är enligt Batteux en imitation af den sköna naturen,
enligt andra, säger Neichter, en målning för inbillningsgåfvan och det
vanligen i meter. I de ofvannämda anteckningarna har han särskildt
behandlat den episka diktningen. Ett episkt poem skall vara högt
och merveilleust; ämnet bör vara storverk och bedrifter, som tyckas
öfverstiga mänskligheten. Criiici hafva grubblat ganska mycket om
regler i den episka poesien, men uträttat ganska litet. Man kan med
alla deras regler gå miste om hufvudändamålet med ett poem, som
är att behaga. Den episka dikten har tre hufvuddelar: aktionen,
som skall vara enkel eller åtminstone bidraga till hufvudhandlingens
utveckling; nodus d. v. s. de svårigheter, hvilkas öfvervinnande gör
hjälten stor, men som ej få vara så många och stora, att både
hjälten och läsaren tröttna; slutligen denouementet, upplösningen,
öfvervinnandet af vedervärdigheterna, den tragiska försoningen. Neichter
förkastar de gamles deus ex machina: »Un dieu mal suspendu par
le méchaniste» tros ej stort nu för tiden. Men än mera afgjordt
förkastar han det moderna sättet att personifiera dygder och laster,
som Voltaire gjort i sin Henriade och flera efter honom. Äfven
opponerar han sig mot de långa anföranden hvarje handlande i en
epopé plägade hålla. En passion får ej hålla svarfvade tal och en
person på sträckbänk gör inga moraliska betraktelser. I allmänhet
är Neichter emot all onatur, han tål inga krystade vändningar och
öfverlastar ej sin stil med allegorier och me†aphorer.
Af episka skalder sätter han Homeros högst. Versifikationen
finner han utmärkt och Hectors afsked till Andromake rörande och
vackert. »Drabbningar och slag målar Homeros förträffligt, Virgilius’
batailler äro en skugga mot Homeros’ och Voltaire’s en uselhet».
Virgilius säges hafva mera smak än Homeros men mindre snille.
Neichter förstår således med smak en viss fruktan för öfverdrifter,
en måttlighet i uttryckssättet och en versernas prydlighet, såsom den
franska skolan fordrade. Men Homeros erkänner han hafva mera
snille, och det är genom detta erkännande som han gör det möjligt
för sig, att äfven se det stora hos en man som Klopstock, »Tysklands
ej är coquette och en gosse som är girig vore mot naturen och stöter
sannolikheten ... På Homeros och Virgilius tid trodde man . . . att Jupiter kunde göra
natten 24 timmar lång för att sätta horn på Amphitryon, och att gudarna efter
behag förskapade sig för att caressera grekernas skönheter». Antitheser i ett tal
är »som skuggan i målningar och basen i musiken». Homeros kunde likna sina
tappra vid åsnor, som slås med vilddjur, men detta är »eloger, som nu för tiden
ej skulle flattera en segrande hjälte».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
