Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - III. De estetiska åskådningarna vid universiteten. Af Gustaf Gjörloff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De estetiska åskådningarna vid universiteten. 99
någon större originalitet. Från Sulzer och andra har han hämtat
sina åsikter och det lilla af nytt, som finnes, kommer endast i
samband med de här och där förekommande citaten från svenska
författare. I den första af de nämnda uppsatserna behandlar författaren,
som titeln redan visar, den poetiska entusiasmen, skaldeinspirationen.
Marmontel hade satt denna i en sinnets berusning, »ivresse, delire
ön fureur». Häremot opponerar sig Porthan och anser hvad han
kallar förståndets entusiasm vara förmer än sinnets. Skalden bör
uttrycka kärlek, glädje, smärta, hat, passion, med sinnet än glödande
och vildt, än ömt och böjligt, följande alla stämningar och skiften
i människosjälen. Detta är en fordran, som åtminstone i sina
konsekvenser vid den praktiska tillämpningen ej ingick i den franska
skolans program. Fantasien tyckes framalstra nytt lif, nya krafter,
nya bilder, nya former. Nya kombinationer skapas, anden föres in
i främmande idékretsar. Fantasien uppfinner, bildar, föder utan att
tröttna, men den måste vara ledd af förnuftig insikt, af ordning och
regelbundenhet för att ej förfalla till själfsvåld och smaklöshet. Ju
lifligare och rikare inbillningskraften är, dess större behof har den
af denna regelbundenhet. Men det är ej så mycket den franska
klaf-bundenheten, dess i de minsta detaljer gående regler, dess ängsliga
gränsbestämningar för skaldens inspiration, som Porthan vill göra
gällande. Det är fastmera den klassiska fruktan för stötande
ytterligheter, den grekiska sköna måttfullheten, med ett ord den antika
harmonien, till hvars tolk han gör sig. Lika litet som skalden får
yra utan mått, lika litet får han låta didaktiska hänsyn och
moraliska betänkligheter kväfva sin inspiration. Porthan betonar starkt
den gyllene medelvägen mellan akademisterna, som sökte efter fel
så ifrigt, att de slutligen blefvo ur stånd att uppfatta skönheterna
i ett poem, och målsmännen för den öfvermoderna känslopoesien.
Synnerligen intressant är Porthans afhandling om mytologiens
användning i modern poesi. Genom sitt kraftiga försvar för bruket
af mytologiska personligheter inlägger han, liksom Neichter, en
protest mot. den nyare användningen af personifierade begrepp. Intet
poetiskt sinne kan blifva oberördt af dessa små antika rococobilder,
där nymfer och dryader leka vid källan och bockfotade satyrer
tjuftitta bakom cypressen. Hellas berusande sinnevärld med dess sköna
människogudar satte han vida öfver nordbons otympliga asalära och
dystra åskådningssätt. Det var Götiska skolan förbehållet att
uppvisa, det nordens mytologi ganska väl kunde användas i skön konst.
Själfva språket var rått och ohandterligt, oj så smidigt som det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
