Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till den blandade värsens historia i .Sverige. (Lucidor, Runius, Dalin.) Af A. Åkerblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 A. Åkerblom,
derns dagar, musiken. — Den homogena värsbyggnadens stoltaste
verk, alexandrinen, motsvarigheten till den antika hexametern,
hjältediktens värsart, den heroiska stämningens förnämsta poetiska
uttrycksmedel, ansåg sig hvarken behöfva eller i allmänhet ens
lämpligen böra förenas med musiken. Denna ersattes här ofta nog
genom »deklamationen» med dess från musiken lånade fasta takt
och markeradt starka betoning, med dess halfsjungande ton —
egendomligheter, hvilka man ännu för ej lång tid tillbaka var i tillfälle
att återfinna hos många högt bildade fransmän i deras reciterande
af skaldestycken, ja t. o. m. hos en och annan äldre person i vårt
land, som vuxit upp under en tid, då dylik deklamation var på
modet äfven i våra bygder. De stela, otympliga melodier, som
under senare hälften af 16OOtalet voro vanliga i vårt land, kunde ej
åstadkomma någon väsentlig minskning uti den stränga
enformigheten i rytmiken. Då började utifrån, från det lefnadsglada
Frankrike, glada och lekande melodier söka sig väg till vårt land. Arior,
menuetter m. m. förde med sig litet af den galliska liflighet, som lefde
vid sidan af klassicitetens högtidlighet. Inflytandet på den svenska
rytmiken från den så att säga officiella franska diktkonsten började
blandas med ett inflytande af annat slag. Den lätta, lekande visan
vann äfven här dyrkare. Ansedd nästan med ringaktning af dem,
som blott lefde i den »högre» poesien, kom hon likväl, det lekande
uttrycket för stundens tusendfalt växlande stämningar, att en vacker
dag tränga in i de erkända skaldernas diktning och eröfra sig en
alltmer betydande plats. Den på de lifliga, i synnerhet från
Frankrike komna melodierna sjungna dikten hade intet emot värsfötter af
växlande byggnad; för henne fanns ingen svårighet att låta två
obetonade stafvelser få samma tidslängd som en (eller tvärtom), att
låta en obetonad stafvelse placeras eller försvinna framför den första
betonade i hvarje rad. Allt detta kunde få sin noggranna
motsvarighet i musiken, blott omväxlingen återkom på bestämda platser;
ja äfven i motsatt fall kunde, som redan våra gamla ballader
utvisa, den utvägen finnas att låta en längre not upplösas i flera lika
ljudande eller att låta en stafvelse utfylla tvenne noters tidsvärde.
Det är ej teoretiker och resonerande lagstiftare, som infört den
blandade värsen; det ha diktarne omedvetet eller åtminstone halft
omedvetet gjort, lockade och ledda af musikens toner. Äfven i Sverige
äga vi tillfälle att göra denna iakttagelse.
Ett bidrag till historien om denna utveckling i vårt land vilja
vi lämna genom meddelandet af iakttagelser angående den blan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
