Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om Runebergs ungdomsdiktning. Med Efterskrift. Af Otto Sylwan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några ord om Runebergs ungdomsdiktning. 65
värde som i allmänhet Strömborgs reflexioner öfver litterära ting.
Runeberg kände ju åtminstone de svenska folkvisorna, hvars ton han
jämväl en gång (se ofvan) under sitt trefvande i ungdomen sökt
efterbilda. Men Runeberg var sedermera föga uppbyggd af dem; i
sitt blodbad på den svenska litteraturens alla storheter under året
1832 kallar han dem »så matta, färglösa och obetecknade, att icke
ett enda land med oberoende kultur producerat något med dem i
svaghet jämförligt» 1.
Det har vidare sagts, att Runeberg uti dem fann en om den
finska runan minnande ton, och fastän han själf frånsagt sig all
närmare bekantskap vid denna tid med den finska folkdikten, har man
hållit fast härvid. Att Runebergs diktning i sin helhet sedd är
utprägladt finsk, kan gifvetvis icke bestridas, men att hans lyrik i dess
bästa alster har någon stark nationell karaktär, skulle jag vilja
bestrida, och jag vädjar till fackmännen, huruvida verkligen någon
släktskap finnes mellan dessa ifrågavarande serbiska och de finska
folkdikterna.
Den riktiga förklaringen har nog redan Rydqvist i sin anmälan
af Runebergs första dikthäfte (Heimdal, 1830), då han fann ’Idyll
och epigram’ hafva å ena sidan något finskt i formen, men å den
andra något »grekiskt i tycket». Då Rydqvist sedermera lärde känna
de serbiska sångerna i Runebergs öfversättning, utvecklade han
närmare detta; »serbierna, sade han, som bland sina stamförvandter
hade det sydligaste läget och det lyckligaste luftstrecket, lågo i alla
afseenden grekerna närmast. Med raskhet och djärfhet förenade
dessa sånger en blidhet, en finhet, ett behag, som erinrade om
Anakreon, under det att det sinnrika, det epigrammatiska hade likhet med
andra grekiska lyriker»2.
Månne det icke är denna antika art, som varit afgörande för
Runeberg? Antiken är ju den litterära källa, ur hvilken han utan
gensägelse hämtat mest för sin konstnärliga utbildning.
1 Föraktet för den nordiska balladen, hvilket man kan finna spår af äfven
hos Almquist, kom måhända till en del af Runebergs ovilja mot allt, som
romantiken haft något att skaffa med. Då han under denna tid öfversätter andra
(engelska, ungerska o. s. v.) folkvisor, sker det efter Herders tyska tolkningar. Af
de tyska "romantikerna synes blott en tilltalat Runeberg, nämligen Uhland,
hvilken ock företer en andlig habitus, som i mångt och mycket erinrar om den
finske skalden.
2 Citat efter Ljunggrens Studier, 1: 15. — I Almquistiana uppges G. J. L.
Almquist såsom författare till denna kritik, säkerligen på grund af förväxling
med en annan uppsats af denne i samma nummer af Heimdal.
KSamlaren XXIII. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
