Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lars Johan Hiertas medarbetarskap i tidningen Argus. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Johan Hiertas medarbetarskap i tidningen Argus. 71
finnas intresant, att vi numera direkte från Upsala fått en formlig
upplösning på detta svåra problem, och vi skynda därföre att ju för dess heldre
meddela den åt våra Läsare. Det är Rescencenten af en nyligen
utkommen öfversättning af Kiefers Utkast till en Filosofisk historia öfver
Medeci-nen, som i Upsala Litteraturtidning företagit sig att undersöka och afgöra
denna fråga, och som hans domsslut i detta fall icke på något sätt
befinnes jäfvadt af Litteraturtidningens Redaktion, så torde man, oaktadt
Recensionen anmäles såsom insänd, få antaga Rescencentens satser för
identiska med Redaktionens egna, och det så mycket heldre, som hans
öfriga framställningar till innehåll och stil ha det mest afgjorda
syskontycke med hvad man hitils blifvit van att vänta af de Författare, hvilka
Litteratur Tidningen hufvudsakligen har att tacka för sin tillvarelse.
Redan den omständigheten att frågan behandlas i rescencionen af
en medecinisk Skrift, låter förmoda att förklaringen måtte bli af en
mede-cinsk beskaffenhet; och så är den ock, icke blott i afseende på dess
tendens att kurera obeqväma observatörers nyfikenhet, utan
hufvudsakligast genom den från klimatets inflytande, följaktligen inom fysiologiens och
dietetikens område, sökta förklaringsgrunden. Efter en vidlyftig inledning,
som vi här måste förbigå, yttrar nämligen Författaren om de så länge
efterforskade hindreri för våra lärdes produktivitet:
»Dessa sätta vi i desamma gränser, hvarmed den
guddomligt-nöd-vändiga naturen inskränker och bestämmer den menskliga förmågan i
allmänhet, och i sammanhang dermed den Lärdes karakter i synnerhet i detta
vårt Nordiska hemland. Ty såsom det civiliserade menskliga lifvet i
norden i allmänhet är bundet af trängre begränsningar, och således för
vidmakthållandet af sin spontaneitet nödsakas att i den svårare kampen mot
en omild yttre natur mera anstränga sina krafter och tankar än
menniskan under den mildare, sydliga himmelen, hvaraf danas ett lif, mindre
under lugnet gladt njutande och bildande i känslan och fantasien, än ett
under mödans intervaller melankoliskt djuptänkt; så måste ock den
nordiske lärde mera karakteriseras af det reflexiva än det fantasielia
elementet i lifvet och i hans produktioner mera det lugnt och betänksamt
mognade, än det liksom genom inspiration hastigt eröfrade råda. Hela vår
lit-terärhistoria bär vitne om detta förhållande, hvilket ock den store Gustaf
Wasa antyder, då han säger, att Svenskarne äro rätt så till lärdom fallna
som något folkslag, fastän tämmeligen dröngöhler.»
Oberäknadt den med Gustaf Wasas auktoritet bestyrkta naiva
bekännelsen, att våra Lärde äro »drön-göhler» — det gamla ordet lärer uttrycka
tröghet och overksamhet — så finner man häraf, att orsaken hvarför
Professorerna i Lund flitigare uppträda inför den större Allmänheten såsom
Författare än Professorerna i Upsala, ligger deri att de förra författa sina
arbeten under 4 graders sydligare latitud än de sednare; och som
Stockholm äfven befinnes omkring V2 grad mera i söder än Upsala, så blir det
på samma grund lätt begripligt; huru Hrr Rerzelius och Hallenberg,
alldeles utom Universitetet kunnat vinna en så stor namnkunnighet i den
litterära verlden.
Häraf följer äfven att klimatet måtte undergått högst betydliga
afkyl-ningar i Upsala, sedan Ihre, Torbern Bergman, Boethius, Höjer, Silfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
