Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G. J. L. Almquists Guldfogel i paradis och hans egen tolkning däraf. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 Karl Warburg,
nya vandringar, och en dag föres han af en sång till en trakt, där
han icke förut någonsin varit, och där han råkar sin eftertrådda
syster. De båda syskonen somna sedan in af glädje på en bädd af
gullvifvor, slutna i syskonfamn, och då de åter vakna, sitta de på
en gräsplan i skogen utanför deras faders borg. Och de stiga båda
upp att gå- in till den gode fadren. »Och då var alltsammans likt
det som aldrig varit. Icke fullt en dag var förliden.»
Det sätt, Jivarpå pressen mottog denna Almquists saga, var
ägnadt att nedstämma den för kritiken rätt ömtålige författaren.
Stoeli-holmsposten, där den af fosforisterna angripne Anders Lindeberg förde
spiran, låtsar som om innehållet i kalendern, liksom titeln, utgjorde
parodi på Nya skolans alster. Några af Dahlgrens stycken voro ju
parodiska. Men Stockholmsposten uppfattar äfven det öfriga som
parodier, fastän, säges det, parodien »icke framträder omedelbart med
anspråk såsom sådan eller med afsikt att såra; den ger sig tvärtom
själf vid handen och synes för det mesta blott såsom fostret af
oskyldig lustighet, hvilken vill roa sig själf och andra utan att göra
det på tredje mans bekostnad men dock obekymrad om denne själf
tager skämtet åt sig. I detta hänseende utmärker sig i
synnerhet Guldfogel i Paradis, en härmning af den nu mera
moderniserade sagostilen i gammaldagsform med
föråldrade tysksvenska ord och fraser».
Äfven Argus var mäkta bister. ’Guldfågel’, som han antager
vara författad af samma penna som ’Samvetets fantasi’ (af Livijn),
klandras för »jaktlust efter klingklang, arkaismer, mysticism och
affekterad fromhet, hvarmed skolan alltjämnt laborerar».
Det är lätt förklarligt, att Almquist kände sig missnöjd med
dessa kritiker, särskildt den i hvilken Sagan framställts som ett gyckel.
Han hoppades helt naturligt, att det fosforistiska Uppsalaorganet
skulle bedöma dikten mildare, och han väntade, att Atterbom eller
Palmblad — eller båda i förening — skulle anmäla kalendern i Svenslz
litteraturtidning.
Till den förre skref han den % jan. 1822: »Jag hör, att du nu
sett den opoetiska Galendern. Det var en och annan menniska här
i Staden, som af Titeln m. m. tog sig anledning att anse hela
företaget såsom en Parodi på din Calender, och häraf till sin glädje
hoppades på, att I samtlige i Upsala skulle blifva vrede, och en
Schisma uppstå emellan Upsalisterne och dem, som här arbeta. Jag
skrattade låt denna Narrtanke, emedan jag var öfvertygad om att jag
kände Eder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
