Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G. J. L. Almquists Guldfogel i paradis och hans egen tolkning däraf. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Kar] Warburg,
Men det klara manliga Tanke-syskonet (Wingolf), dess Resa
till Sångarbergen måste hafva varit till i form, den är bekant. Lili
försvann, men Wingolf reste på ett sätt som man vet huru.
Tanken förvånad öfver Känslans obegripliga Hänryckning,
rustar sig med ridderlig kraft, att åter eröfra den brustna Föreningen.
Wingolf öfvergifver sitt förra Hem och besluter att fara all Jorden
omkring, att åter träffa sin käraste syster att ännu en gång i
verlden få kyssa hennes mörka gyldne Lockar.
Känslan (Lili) gripes på en gång af Poesiens alsväldiga
helgedom. Tanken (Wingolf) kommer till denna Lustgård blott
grada t im genom flere Perioders genomlöpande, den måste nå målet
genom flere förvandlingar. Wingolfs resa består af flera Perioder.
Kommen ned till Hafvet (3 Cap.), till sina Utfarters rätta
element, träffar Tanken först på dess strand sjelfva detta elements
beherrskande ande — Sjöfrun. Huru ofta har det icke händt
den unga modiga Tanken, lysten efter verldsomfattande Utfarter, att
den i stället att beherrska sin lust och Reseelementets genier, sjelf
blifvit kufvad af dessa farliga förtrollande genier, som spelat ur
Djupets dunkelblå salar på (Vetgirighetens) lockande, klingande harpor,
och stupat dit ner? Denna idée är den genom hela romantiska
Diktkretsen så ofta uppkommande taflan af Sjöfruar, som lockat
kämpar till ljufva famntag på Hafsbottnens förföriska koraller. De
glömma då alltid Christus, heter det. Den rena, ärliga goda
Visheten seglar ofvanpå Hafvets lekande spegel styrd af Solen eller
de höga stjernorna (af Christus och de Helige) och seglingen går bra:
men den förvetna lystnaden efter kunskaper, icke för det
Heligas skull och icke ännu ordnade af det Heliga — detta är en
trånad af Hafsdjupet och Sjöfruarne väckt och som drager
Lyssnaren dit ned, om han följer.
När Wingolf på Stranden träffar Sjöfrun, är det genast han, som
tar väldet. Då är hon icke mera farlig. Hon bjuder honom, tvärtom,
sina egna barn till ödmjuk tjenst.
Han tar emot detta anbud, ty han vill resa. Han behöfver
sådane Tjenare.–––-Ack huru mäktig och stark och hög vill icke
den unga friska ännu oförsökta Tanken i början vara! Den stora,
skarpt och högt och långt flygande Isfogeln vill jag hafva till min
tjenare, ropar Wingolf! — Oceanens egentliga Resenär, det är den
kalle Halcyon — denne fogel ej en gång bor på jorden: han flyger
och-bor och har hela sitt lif på de gränslösa svallande böljorna.
Pen tar han först. \
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
