Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G. J. L. Almquists Guldfogel i paradis och hans egen tolkning däraf. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 • Karl Warburg,
(d. v. s. från Almquists senare författarskede), som tillhörde en
annan bildningscykel än hans, som »uttalade verklighet och sanning»,
och som vore »fri från allt mythiskt, allegoriskt och betecknande».
Dessa dikter tillhörde åter det allegoriska, symboliska, sigmfierande
diktslaget (Mythopoiesis), som icke skildrade lifvet, men målade
något som skulle beteckna lifvet — med andra ord drömstycken. — Af
detta slag vore den orientaliska, den medeltida, den nyare tyska
poesien och den fosforistiska.
Den vakna poesiens verk hade likväl företräde, väl att märka,
då de ej nöjde sig uteslutande med den jordiska yttre verkligheten
utan, som fallet vore med Furumos, utgjorde hela komplexén af
verklighet, alltså äfven människans andliga, ideala existens. Richard
Furumos Geliorama (Murnis) vore icke någon mythopoiesis utan
ren verklighet, fast i andevärlden.
Och då senare Richard Furumo infinner sig i kretsen, och de
allegoriska sagorna ånyo uppläsas, förklarar han:
»Det är väl sannt, att jag för min del icke är med om detta
skrifeätt — jag finner någonting på sitt vis kvalmigt i stilen —
isynnerhet i Guldfogel men mindre likväl i Rosaura. Innehållet,
oaktadt jag mycket högaktar det, är dock såsom betecknande i
stället för rätt fram, icke i min smak. Men jag är långt ifrån att
fördöma hvad som icke fullt infaller med mina tycken. Hvad det
orimliga beträffar, så är det visserligen orimligt. Men dylika poemer
kunna icke destomindre stå på en frisk, god och klar grund,
allenast man från början öppet utgifver dem för att icke mena
hvad de säga. Då verka de ej sjukt på läsaren eller åhöraren
emedan de framstå som verkligheter äfven de, oaktadt allegorien.
. . . Om skalden säger ifrån: nu skall herrskapet få höra någonting
som icke blott aldrig händt utan som äfven aldrig kan hända, så
kommer hela berättelsen därigenom i sin rätta ställning, sanningens
dager är kastad öfver det orimligaste, och läsaren inhämtar allt på
ett behörigt, ett friskt sätt. . . . Men detta, så ringa och lätt det
synes, iakttaga dock allegoriska författare nästan aldrig, emedan det
för deras känsla är ungefär detsamma som att bortrycka
grundstenarne från själfva deras dikts sköna palats. Ty de vilja vanligen
och hälst att skildringen oaktadt symbolisk, skall tagas på orden.»
Det må slutligen anmärkas, att det dels ovänliga dels likgiltiga
sätt, hvarpå Almquists romantiska sagor mottogos, torde väsentligen
medverkat till, att han nu under en lång tidsrymd upphörde, väl
icke att producera, men att offentliggöra sina alster. Sex år senare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
