Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den börjande reaktionen mot nyromantiken. 75
tvärtom inse och sentera att jag har så mycken innerlig och ren ömhet
för det himmelska, det vackra, det rent graziösa, att jag just derföre icke
fruktar att låta lägre partier framstå något osminkade, så som de äro i8
verlden. Jag är så beskaffad, att jag gerna i ett stycke först framstår med
något, som må synas kallt, skärande och ironiskt, men hvilket kan vara
lika tillåtligt för de lägre personagerna i mina scener att hafva, som sådant
alltid varit tillåtligt för dylika personager hos andre författare. Hvar och
en som känt mig något närmare har också aldrig misstagit sig härpå,
och vändningarne emot slutet hafva gifvit det hela sin rätta ton. Efter
månge, som under förflutna år läst åtskilliga af mina manuscr., funnit
nöje af dem, så få de nu oförtäckt visa sig i tryckt gestalt. Likväl icke
alla. Emellan Jagtslottet och Hermitaget är ett stort antal stycken i mscr.,
som få ligga. Gud gifve Herr Hugo fans i verkligheten, då satte jag mig
ned hos honom straxt! Du skulle göra mig en fägnad, som jag mycket
skulle värdera, om du senterade mig för hvad jag är i djupet och ej efter
ytan, och om da skref en recite om dessa saker i Litt. .Tidningen. Det
torde väl vara något, som är värdt att säga om eller i anledning af dem,
och jag är icke ömtålig, jag tål både godt och ondt. — Egentligen borde
kanske vara flere stycken, men jag tycker att 4 på en gång är icke så
litet? Mången har gifvit ut mindre i sender. I samtal har jag hört många
jemförelser, än med Beethoven i musikaliskt afseende och i stämningen
genom det hela, än med Byron eller Victor Hugo; men jag frågar icke
derefter, om också en viss melankolisk dager gifver en likhet dermed, så
kan jag uppriktigt säga att jag icke rår derför; jag hade skrifvit dessa och
mina flesta infall förr än jag såg en rad af dem.
Almquists uppmaning till Atterbom att lämna en »recite» om
dessa saker förklingade denna gång icke ohörd, såsom fallet var i
fråga om sagorna i Opoetisk ealender. Redan den 29 januari 1834
bebådas anmälan i Litteratur föreningens tidning, i det att
Atterbom då under en gemensam rubrik inleder en serie artiklar om
Stagnelius Samlade skrifter och de »Fria Fantasier, som af Herr
Hugo Löwenstjerna stundom kallades ’Törnrosens bok’».
Han yttrar här i artikelns början, att i vissa samkväm, inom
hvilka »det vittra ryktets lagrar skyndsammast växa och utdelas»,
och där man vid något tillfälle, »pratat i vädret om Stagnelii
mystiska besynnerligheter, har man förmodligen aldrig hört omtalas den
diktrike hofmarskalken Löwenstjerna, som från sitt gods i Nerike
börjat utgifva en Decamerone af ganska egen art, och skulle de
hädanefter därom taga någon kännedom, sker det väl endast för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
