Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
Den börjande reaktionen mot nyromantiken. 99
mästare. I hvad mån härvidlag Hegelianismen påverkat honom, må
lämnas därhän. Han blef sedan, liksom B. E. Malmström, Hegelian,
hvilket hans uppsatser i Studier, kritiker och notiser visa. Men vid
denna tid — 1845 — torde hans studier öfvervägande varit
filologiska och estetiska.
Slutligen må angreppet på öfverskattandet af det djuriska
beaktas. Hade Hagberg ägt kännedom om en skrift af Almquist, som
ursprungligen var afsedd att utkomma tillsammans med Jagtslottet,
och som 1839 däri inarbetades: Gudahataren, så hade han i hans
författarskap funnit ytterligare material i afseende på
djurförhärrli-gandet. Här låter ju nämligen A. den gamle Björkegren,
lexikogra-fen — en verklig person, som var husvän hos Gjörwells och i
Almquists föräldrahem, och som han framställer såsom en tviflare
och fritänkare, särskildt på grund af det ondas problem — ställa
djuren vida öfver människorna och utveckla deras företräden.
Detta drag är äkta romantiskt. I sitt arbete Verfall der
Bo-niantih påvisar Rigarda Hugh, att af de antiromantiska riktningarna
i synnerhet de, hvilka betrakta människorna som ande bunden vid
en likgiltig eller föraktlig kropp, sakna känsla för djuren. Forntiden
afgudade vissa djur, medeltidens helgon »predikade för djuren», men
den nyare filosofien med Descartes, Kant, Fichte gräfde en omätlig
klyfta mellan människor och djur eller gingo djurrikets gåta förbi.
Lavater och Herder, romantikens förelöpare, visa kärleksfullt sinne
för djurvärlden, men först Schellings naturfilosofi fyller alla klyftor.
Djuren blifva, liksom människorna, barn af den moderliga jorden,
djuren blott tidigare, mera ofullkomliga. Oken och Carus tillerkänna
djuren själar men förneka deras odödlighet. Men det fanns äfven
romantiska tänkare, som icke ville låta någon väsentlig skillnad gälla
mellan människor och djur, och ju mer panteismen grep omkring
sig, desto mera försvann skillnaden; Kristian Brentano hyllade den
åsikt, som Almquist låter Björkegren häfda, att människan, förförd
af djurens nuvarande uppenbarelseform, nedsatte dem alltför mycket
i förhållande till människorna. Likaså voro Bettina von Arnim,
Justinus Kerner och Gotthilf Schubert anhängare af åsikten om
djursjälens odödlighet. Liknande uppfattning finner man uttalad af två
svenske tänkare, Pontus Wikner (se brefvet till Zoophilos i I
mänsklighetens lifsfrågor) och Viktor Rydberg.
Hagbergs uppsats väckte gifvetvis stort uppseende. I
fosforismens egen stad, från en af det unga Uppsalas mest lofvande
krafter kastades handsken ej blott mot den diktare, som af skolans mä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
