Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den börjande reaktionen mot nyromantiken, 103
lar högst i hjertat, förstummas genom sjelfva dess öfvermätt, eller, om
munnen talar, blott låta de likgiltigaste saker höras, kanske rent af skämt.
Jag är likväl icke så starrblind, att jag anser sådant för infernalisk isköld,
efter jag är bekant nog med menniskosinnet för att veta, det den
innerligaste och underbaraste värme emellanåt visar sig just så. Lifvets och
hjärtats mysterier yttra sig ej sällan i en contresens. Vid den inre
betraktelse öfver menniskornas lynnen och hela detta ämne i allmänhet, ställer
jag någonting ur antiken för mitt sinne. Aristophanes blef känd för sin
ironi — till och med skarpa ironi — ja till och med emot sin tids gudar.
Att likväl i grunden hos honom lefde hat endast emot det förfallna i hans
tids religion, men icke emot religionen sjelf, hvilket upptäckes af de
enstaka, men sublimt rörande ställen, der hans mening omisskänligt för hvar
och en med hjerta och högre sinne uttalar sig, detta har om honom
nyligen till och med en svensk författare i Upsala, G. A. Hagberg, i
tidskriften Skandia IV. 1. ådagalagt* Hagberg framställer (sid. 93) den hypotesen,
att Aristophanes i de gamlas ögon skulle hafva varit mindre gudlös än
sjelfva Homerus. »Detta (yttrar Hagberg) kan man numera ej med
säkerhet afgöra, men man kan åtminstone få starka anledningar rädda hans
(Aristophanes) besynnerligt nog, först i en tid, som föraktade religionen, på
religionens vägnar antastade ära». En författare som talar så om
Aristophanes och försvarar honom, har utan tvifvel förmåga att skilja mellan
sken och verklighet i religiositet; och jag är derföre öfvertygad, att ingen
lättare, än han, skall kunna tillrättavisa, upplysa och lugna den bekymrade
korrespondenten, hvilken, efter hvad jag ser på adressen, hor i samma stad,
och således har mycket nära till att af honom få ett förbättradt omdöme
i sin sak. Brefskrifvaren är, enligt sin önskan, icke något kraftgeni, han
bör således med lätthet kunna rättas och hjelpas.
Innan Atterbom hann anmäla Almquists nya häfte, hade en
annan medlem af den nyromantiska kretsen direkt svarat Hagberg.
I Upsala correspondentens Supplemeritblad N:r 3 och 4 lästes
nämligen ett Svar frän ett äldre fruntimmer till brefskrifvaren i
Correspondenten om Azouras Laziäi Tintomara och JRamido
Ma-rinesco, dagtecknadt Gariberg den 2 April. Dess författare var
ingen annan än Atterboms och Almquists förtrogne vän tonsättaren
Adolf Lindblad. Denne skrifver nämligen till Atterbom (Vö) i ett
bref, som G. R. Nyblom meddelat i Samlaren 1888:
Nyss skickade jag till Palmblad en ’smörja’ som oss emellan sagdt
jag smort ihop sjelf och hvilken skulle tjena till svar på den Hagbergska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
