Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Karl Warburg,
af det sköna och det. heliga.) Men han protesterar mot detta
omdöme, hvari Goethe ställes till ansvar för Victor Hugo och Hugo
Löwenstierna och desse för honom och hvarandra, hvari Goethe
behandlas ungefär som vore han en Heinse (författare till den
sensuella romanen Ardinghello) och Atterbom själf såsom vore han en
Heinrich Heine. Detta omdöme, säger han, borde förvaras i svenska
litteraturens tideböcker, mindre för sin egen märkvärdighet än
därföre, att det innefattar hela kvintessensen af den sig i oändlighet
med sig själf multiplicerande absurditet, som länge varit i svang
hos en viss klass af zeloter i Tyskland och nu äfven i Sverige ville
försöka sin lycka. Bland dessa zeloter funnos många sannt kristne
men ock många munkristne, och båda slagen öfverensstämde så i
ett högst lösligt och ofullständigt studium af Goethe som i en högst
ytlig och oredig kännedom af den nyare filosofiens och konstens
utvecklingsgång. De sammanrörde individualiteter, tendenser, särskilda
perioder af en litterär epok, af en auktors lefnad och så vidare.
Atterbom öfvergår nu till att försvara den diktning, i hvilken
idealet så till sägandes »naturaliserat sig», och i hvilken idealet
rent af blifvit verklighet, ehuru »en hop människor» sakna det,
därför att det icke står utom verkligheten.
Det är på Goethes verk, han här syftar, och han tar honom i
varmt försvar mot beskyllningarne för vällustdyrkan (särskildt i
Werther, Wahlverivandtschaften och Atis meinem Lei en), för s. k.
»afterantik» (i Iphigenia och Hermann und Dorothea), för
okristlighet och omoral. Ingen af den nyare tidens skalder är så »i alla
afseenden full af framtid som han».
»Episoden» i denna recension, hvilken i sin helhet läses i Ätter-’
boms Karakteristiker, slutar med en beklagan, att anledningen till
densamma blifvit på ett ovänligt sätt gifven från en man med
omisskännelig talang, som tvifvelsutan icke kommer att länge stanna inom
en så trång synkrets och måhända redan lämnat den bakom sig.
Att någon enskild och från det hållet visserligen oväntad
förolämpning legat i brefskrifvarens afsikt, förmodade Atterbom icke, och
vore så fallet, så förläte han det gärna. Hans eget svar hade
onekligen en personlig bevekelsegrund, men ingen annan än personlig
tacksamhet mot Goethe — icke blott en af jordens snillrikaste,
utan framför allt en af jordens visaste män, hvilken förunnats
afsluta sin långa, ärekrönta lefnad såsom ett i alla delar välordnadt
konstverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
