Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den börjande reaktionen mot nyromantiken. 109
Geijer finner skäl att protestera såväl mot talet om snillets
in-deflnibilitet som mot den estetiska, alstringens oberoende af
reflexionen. Geijer vill försöka definiera Snillen, såsom de människor, på
hvilkas handlingssätt det synes, att de ösa ur själfva källan, ehuru
det är en kinkig sak att våga sig på definition, enkannerligen för
det af Almquist åsatta vitet (att i samma stund man definierar
snillet, förlorar man det), men risken vore Geijers egen. Och han går
längre. Då Almquist råder konstnären att framför allt ej bringa
den himmelska driften under sin reflexion, vill han tvärtom råda,
att konstnären icke bör gå på i gudomlig blindhet utan tvärtom rätt
öppna ögonen och taga sin drift i allvarligt skärskådande, först för
att konstatera, om den finnes, och sedan för att komma under fund
med, hur han skall enligt bästa samvete använda sitt anförtrodda
pund. »Det är alls icke så farligt, att Snillet söker begripa sig».
Och nu uttrycker Geijer sin vedervilja dels mot teorien, att
Snillet skulle vara något synnerligt abrakadabra, för allt förstånd
otillgängligt, och dels mot att det endast vore en excentrisk kraft,
som vid vissa tillfällen gör sitt spektakel till allmän förvåning. Han
vill däremot betrakta »snillets bruk till husbehof», han ser i hvarje
produktion utöfver det traditionella, hvarje insats ur första hand,
ett drag af snille, och han åberopar en definition af Goethe om
geniet såsom »diejenige Kraft, welche durch Handeln und Thun
Ge-setz und Regel giebt» — efter hvilken definition Goethes geni, enligt
Almquists utsago, beklagligen måste ha »creverat».
Härefter kastar Geijer en återblick öfver samhällsbrytningars
inflytande på poesien och yttrar om de senaste skedena följande:
Naturapostlarne hade besudlat sitt evangelium med strömmar af blod.
Poesien vände sig rysande bort från det närvarande till det förflutna,
studerade sina egna äldre former och sökte upplifva dem. Så uppstod den
romantiska skolan i motsats mot den så kallade classiska. I bådas
strid har väl ej blod, men mycket bläck blifvit spildt, tills i sednaste tider
en slags transfusion eller confusion af bägge ägt rum, hvarigenom de i
själfva verket, förintat hvarandra. — Symptomen var Romanticismens
utbrott äfven i Frankrike. Den vände sig till en början äfven der åter till
det förflutna, medeltid, chevaleri, poetiserande katolicism o. s. v. Men dels
kan ingen poesi lefva på det förflutna utan varder deraf
vanmäktig såsom man ock ser på den nyromantiska, hvilken,
sedan den svalkat sin stridslust och vunnit plats, ej rätt tycks
veta hvad den nu egentligen skall taga sig före, under det emel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
