Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Warburg,
I bref till Almquist yttrar Atterbom (30 nov.):
Man säger, att du som bäst låter trycka en bok i Jönköping. Hvad
grund detta rykte har, vet jag ej. Måhända besvarar du der Geijers
utfall. Här i staden synes det vara bortglömdt. Mot mig har Geijer
alltigenom — i umgänge — visat sig lika vänlig; till och med talat med mig, ’
med intresse om S. Pellico och min recension, men utan att låtsa det
ringaste om min not. Förmodligen tänkte han dervid helt naivt: betaldt som
qvitteras. Numera har han, tvifvelsutan, glömt hela saken. Med Hvasser
deremot har jag, innan jag ännu tryckt denna not haft en något het
explika-tion och har icke sedan besökt honom. — (Man blir alltmera ensam! eller
rättare: man blir alltmera varse, att man redan länge varit det.)
Almquist svarade härpå den 20 dec. bl. a.:
Hjertlig tack för ditt varma bref Ensamheten, hvarom du skrifver,
och som du känner dig mer och mer vara uti, är väl i visst fall alla större
och ädlare själars lott. Den fina, idealiska känslan befinner sig i ett hem,
der icke många af omgifvande på jorden är med uti: dock i den inre
verlden har du dess flera vänner och bekanta. Jag känner en ädel menniska
till som på den sednare tiden känner sig mycket ensam och afsöndrad —
Lindblad. Han hade måhända räknat på ett allmännare yttre deltagande.
Jag ser att han lider och det gör mig ondt. I sjelfva verket är det likväl
så, att för den ande, i hvars djup något stort arbetar, är afsöndringen och
dermed följande concentration en period, högst fruktbringande för framdeles
arbeten. Man blir först sorgsen, sedan sjelfständig, slutligen lycklig. . . .
Med tryckningen i Jönköping förhåller det sig så, att jag till min förundran
fick bref på bref ifrån dervarande Direktör Lundström, som ändteligen ville
köpa min Isidoros, och bjöd hederliga vilkor. Men sådant, som tillhörde
serien af Törnr. bok ville jag icke släppa: jag har derföre låtit honom få
ett af mina äldre arbeten1.
Angående Geijer inlåter jag mig icke i något svar, åtminstone ej
rörande de puerila utfall han tillät sig i Litt. Tidning.
Han var visserligen under sin härvaro högst vänlig emot mig,
förekommande och hygglig. Jag har också hört att han egentligen skref det
der, för att med mig inleda en litterär skärmytsling, hvarunder vi skulle å
ömse sidor ådagalägga våra gravamina. Men på något så makalöst ytligt
och skeft vill jag icke svara. Det gör mig alls icke ondt för egen del;
men Geijer är en person, som jag älskat mer än mången i Sverige älskat
honom: vi arbeta åt samma håll, som är upplifvandet af det ädlare och
1 Detta arbete var tvifvelsutan Amorina, som trycktes hos J. P. Lundström
! Jönköping men först utkom 1839.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
