Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den börjande reaktionen mot nyromantiken. 117
häüsinräjttning, som under hans tidigare ungdom var föremål för hans
förtjusning. De äro att betrakta endast som tummelplats för ett märkligt
snille, som vill arbeta sig ifrån en åsikt af samhället, som genom ensidig
uppfostran blifvit honom påtvingad.
Den naturdyrkan, som Hagberg fann vara utmärkande för Victor
Hugo, är den enda fullt följdriktiga utveckling af den nya diktart, till
hvilken Rousseau gaf anledning, och det är ett stort misstag att vilja sätta
densamma under lagarne af en konstlära, som, hufvudsakligen lånad från
de gamles begrepp om skön konst, endast skulle hejda en gryende konst
i dess fortgående utveckling. De, som enligt den tyska konstläran bedömma
V. Hugo, nödgas antingen fråndömma" honom konstnärsnamnet, och
förklara honom för en oberäknelig storhet, eller ock tillerkänna honom
detsamma genom ett taskspeleri, just därföre att man nödgas tillsluta ögonen
för hans liberalism för att kunna förklara honom för en, om än förtappad
lärjunge af den romantiska skolan i Tyskland.
Äfven i ett af Hugos dramer finner Hagberg en högljudd gensaga
uttalad mot romantiken, nämligen i Le rol syamnse, där
’ridderligheten’ hos Frankrikes siste riddare, Frans I, blottas. »Lika litet som
romantiken uppfattar, hur högt den borgerlige mannen, den i vårt gamla
språk så kallade ’nedrige’ som helt enkelt gör hvar man rätt, står öfver
den ridderlige, som bär sin ära på värjspetsen, lika litet uppfattar samma
världsåsikt fullständigt kärlekens rätta väsende, den djupa, innerliga
tillgifvenhet, som tänker sig det älskade föremålet som maka men ej som
lekverk för ett chevaleri, hvilket af hvarje verklig kvinna borde bemötas med
rättvist förakt».
Varm beundran uttalar Hagberg ock för Béranger, »denne gladlynte
men i sina grundsatser orubblige ’vilain’, som på ett så mäktigt sätt
hänfört sitt folk, och som just genom fördelen af sin födsel undgått de
strider, som väntade Victor Hugo innan denne mäktade lösrycka sig från
en förfluten tid».
Om Lamartine säges, att han är en poetisk gengångare af
Chateaubriand; han skulle kunna sägas tillhöra en romantisk skola, om det ej
vore utmärkande för honom att icke tillhöra något slags skola; han är en
af dessa i alla tidehvarf och alla land sig evärdligt återfödande svärmiska
naturer, som oberoende af tid och rum allestädes sjunga hvarandra lika.
— Fullständigt mäktar icke Lamartine införlifva sig i romantiken, emedan
han ej uppfattar det så djupt i densamma ingripande äfventyrliga
riddarmodet. Trång blir hans sångarvärld, ett försakelsens och det stilla
svärmeriets hem. Hans sångmö är och förblir nunna. Lamartine skulle vara
en stor skald, så vida man kan vara stor skald utan stor originalitet; utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
