Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den börjande reaktionen mot nyromantiken. 119
följa denna litteratur och känner endast strödda arbeten af Hugo, De Ja
Martine och Béranger. Huruvida Hugo må kallas en Romantiker eller ej,
beror naturligtvis på det begrepp om Romantik, som man uppställer, och
kan vara temmeligen likgiltigt, liksom de fleste dylika kategorier, hvarunder
man plär uppställa konstarterna. Det vissa är, att Hugo verkligen är ett
stort snille, isynnerhet lyriskt, och jag har ofta beklagat honom för hans
olyriska, ja opoetiska modersmål, som tvingar honom att strida med ett
blysvärd. De få jag läst af hans dramer behaga mig vida mindre. De äro
mig för äfventyrliga, för råa, vältra sig för gärna i den moraliska
smutsen och förruttnelsen, hvilken ej så lätt låter poetisera sig, och tyckas rnig
dessutom sakna uppfinning och omväxling både i karaktärer och situationer.
Huruvida de och Notre Därne de Paris innehålla en sådan djup,
mystisk världsåsikt som du antyder, lämnas därhän. Mig förefaller det
stundom som om du förklarat Hugo, liksom Origines förklarade bibeln, en smula
för allegoriskt. Man tillägger ofta de stackars poeterna åsikter och
filosofemer, hvarom de själfva äro fullkomligt okunniga. Däremot kan aldrig för
mycket godt sägas om Béranger, och jag tackar dig på det högsta för din
karaktäristik öfver honom. I allmänhet tackar jag dig för hela skriften
som gifvit mig anledning och väckelse att närmare och allvarsammare än
hittills studera de nya Gallicismerna. Man bör vara så universell man kan,
och följa allt slags utveckling äfven i ett mindre poetiskt släkte och språk.
Var det du eller Böttiger som lofvade oss en öfversättning af Lamartines
Jocelyn? Det är ett härligt stycke, oaktadt all sin brist på yttre handling;
hvarför jag äfven skulle tro att ett sammandrag däraf vore lämpeligast för
Svenska läsare.— Min käre Carl August! Jag har med uppmärksamhet och glädje
följt gången af din utveckling, trån dina öfversättningar från Aristophanes
ända till ditt sista arbete. Du gör rätt i att söka lara och veta något, ty
nu förtiden blir man icke en vitter författare för intet. Äfven tycker jag
om din själfständighet, som är stamordet till allt icke blott vetenskapligt
och vittert utan äfven mänskligt värde. Du äfventyrar i allt fall nog och
för mycket af en tid, då skrifbordet (enligt Jean Paul) står så nära
bokhyllan. Jag tänkte, om du så fortfar, att du med tidç^n blir en berömd
man — ehuru jag kan försäkra dig att det ej är synnerligen roligt.
Macte nova virtute, puer, sic itur ad astra.
Att man i Uppsalas rådande kretsar icke var riktigt belåten med
den unge docentens kätteri, var uppenbart. Betecknande är i detta
afseende några rader i ett bref från hans far, G. P. Hagberg, till J.
O. Wallin af 8 nov. 1837, där den förre såsom ett af motiven att
söka platsen efter Wallin som pastor i Storkyrkan anför hänsyn till
sonens befordringsintressen;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
