Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Runebergs förebilder. 75
behandladt otaliga gånger; och andra litteraturriktningar, tidigare
eller senare, utgöra icke i detta afseende något undantag.
Originaliteten på det litterära området ligger däremot framförallt i den kraft
och åskådlighet, hvarmed skalden uppfattar det gifna, i den
öfvertygelse, hvarmed han uttalar en känsla eller en tanke; men af allt
hvad han utsäger, vore han också ett af de största genier, tillhör
nio tiondedelar mänsklighetens allmänna arfvedel; endast den sista
tiondedelen är kanske hans eget lilla bidrag. Hans originalitet ligger
i fantasiens färg och styrka, icke i dess innehåll.
Men lika litet som denna uppfattning var nyromantikens, lika
litet är det den produserandes egen. Äfven om en skriftställare
teoretiskt vet, att så förhåller sig, erkänner han det aldrig i det
ögonblick, då han på det hvita pappersbladet framför sig nedkastar sina
tankar; han känner, huru de sjuda och jäsa i hans eget inre
och vilja ut, huru de behärska hela hans väsende och suga blodet
ur hans egna ådror, äro kött af hans kött och ben af hans ben. I
dylika stunder är det som om skalden vore ensam i universum och han
förnimmer, huru allt lefver och röres igenom honom. Just i skaldens
förutnämnda eget förhållande till yttervärlden hafva vi förklaringen på att
nyromantikens mystiska teori så länge kunnat härska — äfven sedan dess
flesta andra teorier af erfarenhetspsykologien kullkastats; ty den
uttrycker ju en subjektiv sanning, nämligen att alla dessa tankar, hvarifrån
de nu än kommit, fått förnyadt lif i skaldens själ. Skalderna erkänna
därför aldrig gärna några lån af vare sig den ena eller den andra
beskaffenheten. Detta gäller icke minst om Runeberg. Väl medveten
om sin originalitet och ytterst ängslig för att tillägna sig andras
gods, var han i hög grad känslig för denna art påvisningar, såsom man
kan finna af åtskilliga dementier, som han utsändt. Olyckan är just,
att man fäst allt för mycken vikt vid dessa uttalanden och väl också
delvis missförstått deras räckvidd; däraf har kritiken i mer än ett
fall ledts vilse. Det är vanligen först många och långa år efter en
dikts tillkomst, som skalden själf kan objektivt säga, huru dikten
uppkommit — och icke alltid ens då. När man frågade Goethe,
hvarifrån han fått ett af motiven i Hermann und Dorothea, svarade
han, att han icke visste det, och när man sedan för honom påvisade
källan, upptog han helt enkelt notisen därom i en kommentar till
dikten, men få skalder ådagalägga i dylika frågor hans förståndiga
likgiltighet och kloka öfverlägsenhet.
Icke minst för en man med Runebergs speciella lynne och
arbetssätt måste det vara särdeles svårt att känna de hemliga trådarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
