Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*?6 Johan Mortensen,
i hans verks tillblifvelse, liksom det af samma orsak icke är särdeles
lätt för den utanför stående att upptäcka dem. Såsom en allmän sats
gäller, att ju fler idéer en författare förbrukar, desto lättare är han
äfven att följa i spåren. Tag t. ex. en författare som Voltaire! För
honom är idéen det centrala i allt. Antingen han besöker
främmande länder eller studerar sin omgifning eller slukar högar
af gamla och nya auktorer, så framdestillerar han alltid ur detta
virrvarr en idé, kring hvilken han sedan ordnar andra idéer. Han
producerar aldrig annat än tankar, och alltid i det praktiska
intresset att upplysa sina medmänniskor och förbättra och förändra
världens utseende. Om den form, i hvilken han framlägger dem,
bekymrar han sig endast så till vida, att allt skall vara så sagdt, att
det verkar öfvertygande och rycker läsaren med sig. Icke heller
frågar han mycket efter, hvarifrån han tager sina tankar — blott de äro
nyttiga. Det finnes skrifter af honom, i hvilka såväl tonen som
stora enskilda partier stamma från andra författare, från Swift och
Rabelais, från Newton etc. etc. Att påvisa uppkomsten af ett
sådant arbete, som dock är ett originellt arbete, efter som Voltaire
satt hela sin andes prägel därpå och sammangjutit allt det
disparata till sin enhet, har sig icke svårt.
Runebergs produktionssätt är däremot af en helt annan art.
Han är naturmänniska. Intrycken komma till honom ett för
ett och samlas i lugn och ro i hans inre, tills de slutligen åter
förenade och omgestaltade bryta fram som en liten rännil eller en
mäktig flod.
Hans förhållande till boken är ett helt annat än t. ex. Voltaires,
som i så mycket är hans andliga antipod. Han läste under
skolåren och senare vid universitetet ordentligt sina pensa och
dessutom ander ungdomsåren en del skönlitteratur. Men någon
bok-slukare eller öfver hufvud taget boksynt man var Runeberg aldrig.
Det sätt, hvarpå han kom öfver de Serviska folksångerna, detta
arbete, som är af grundläggande betydelse för hans egen diktning, är
typiskt för hans förhållande till böckerna: han fann dem på golfvet
bland Cygnæus bokförråd, och säkerligen är det liknande tillfälligheter
(t. ex. en diskussion i lördagssällskapet), som fört i hans väg de flesta
böcker, som han gjort bekantskap med. Sedan han blifvit gift, var
det i ej ringa mån hustrun, som förmedlade hans bekantskap med
litteraturen. Efter ankomsten till Borgå, då hans tid var fullt upptagen
af skolarbetet och diktningen om vintern, af jakt och fiske om
somrarne, har han säkerligen haft ännu mindre tid att läsa. Kommen öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
