Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 Johan Mortensen,
som har allmännare betydelse, och som icke tidigare anmärkts. Öfver
hufvud taget är det icke här meningen att upprätta något slags
förteckning öfver de speciella lån, som Runeberg kan hafva gjort. Utan
det är min afsikt att med begagnande dels af hvad andra! funnit,
dels af hvad jag själf påträffat, först och främst angifva de stora
och allmänna inflytanden, som gjort sig gällande vid Runebergs
utbildning, och hvilka man hittills dels förbisett, dels ej tillräckligt klart
framhållit; dels i andra rummet från samma synpunkter gifva
några bidrag till vissa enskilda dikters tillblifvelsehistoria.
Runebergs skaldskap låter lämpligast indela sig i tre perioder.
Den första sträcker sig fram till 1830, då hans första diktsamling
utkom; den andra till år 1837, då han afflyttade till Borgå; den
tredje omfattar hans återstående lif fram till slutet af hans
produktion (1863).
Den första af dessa perioder innesluter just de egentliga
utvecklingsåren. Om vi således behandla denna, erhålla vi en öfversikt
af de stora och allmänna inflytanden, som inverkat på honom. Denna
framställning låter därefter fullständiggöra sig genom en redogörelse
för de enskilda dikternas tillblifvelse. På detta sätt torde man
erhålla den lämpligaste öfversikten af hans förebilder.
Men innan vi inlåta oss på ett närmare skärskådande af
Runebergs olika förebilder, kan det vara skäl att kasta en blick på hans
egen naturell, sådan denna ter sig redan i hans yngre år. Man bör
då först lägga märke till, att Runeberg var en afgjord
friluftsmän-niska, hvilken redan som barn lefde i ett förtroligt förhållande till
naturen. Och sådan förblef han alltid. Han älskade att ströfva
omkring i skog och mark med bössan på axeln eller somrarne
igenom idka fiske. Han fördjupade sig i landskapen, studerade
människorna och mer än vid både landskap och människor tyckes han hafva
varit fäst vid djuren. Förunderliga äro stundom de historier, som
Strömborg har att förmäla om denna sida afhans väsende. Han
hade tämjt en grönsiska, som hade bo i närheten af hans gård, så
att han endast behöfde hvissla, för att hon kom flygande och slog
sig ned på hans axel, där han satt och metade ute på Tall träsket.
Erinrar denna berättelse icke om den gamla sagan om Odin och
hans korpar? Kom man så fram till gården, kunde man få se en
kråka, som lekte med en katt, och icke nog därmed: den hade själf
tillägnat sig lekkamratens egendomliga fasoner. Under de långa år
han låg fjättrad vid sängen hade han slutit vänskap med en mus,
hvilken bodde i hans rum — eller, hvad som låter ännu egendom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
