Print (PDF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
90 Johan Mortensen,
återgifva honom kan det icke vara tal om; i allt verkligt tillägnande
är det ett objektivt, som speglas af ett visst temperament, och
temperamentet speglar aldrig detsamma. Sedan femhundra år imiterar man
öfverallt i Europa antika dikter, men på ett högst olika sätt under
olika tidsperioder och i olika länder. Hvad är det då som utgör
det egendomliga för en sådan antikiserande dikt som Hanna ?
Svaret måste blifva, att dikten är byggd öfver ett rent borgerligt motiv,
som återgifvits i en viss antikiserande form. Det antika består i
hexametern och i en viss egendomlig retorik, af hvilken det
viktigaste är epitetet, med hvilket skalden infångar karaktärerna. Men
detta sätt att imitera antiken har icke alltid förekommit. Hela
renässansens antikhärmning har ett helt annat mål. Äfven när den
väljer ett erotiskt eller allmännare sagdt ett idylliskt ämne, så får
det alltid en heorisk eller mytologisk form: den allra minsta lilla
kärlekshistoria förvandlas genom gudamaskineri, genom Amors och
Venus och Mars uppträdande, till en heroisk händelse, värdig att för
några ögonblick fängsla ett hofs uppmärksamhet. Därmed
sammanhänger, att det är latinarne, ej grekerna, som renässansen
efterbildar; lånar den någongång från de senare, så uppfattar man dem
dock i romersk anda.
Den art af antikimitation, som utmärker Runebergs dikt, dyker
däremot upp långt senare i litteraturen, nämligen för första gången
just — hos Voss och Goethe. Och hvad mera är, vi kunna
tydligen se, af hvilka olika element den uppkommer hos dem. Hvad
motiven angå, är det den borgerliga engelska romanen, som utgör
förebilden. Öfversatt, om jag så får säga, Voss Luise eller Goethes
Hermann und Dorothea på prosa, och man har i det förra fallet
närmast en skildring i Sternes manér, i det senare något i
Gold-smiths stil — endast mycket bättre komponeradt och djupare
uppfattadt. Äfven det andra elementet, den nya uppfattningen af det
antika, var först då färdig, dels genom ett fördjupadt filologiskt
studium af de antika författarne, speciellt af grekerna, hvilka nu
undanträngde latinarne, dels genom ett fördjupadt konsthistoriskt studium,
hvilket utfördes af Winckelmann m. fl. Båda dessa faktorer, den
borgerliga engelska romanen och den nya uppfattningen af
antiken, inverkade på Voss och Goethe, och de båda elementen
sammansmälte helt naturligt till denna Afterantik, som Luise och
Hermann und Dorothea representera. Det egendomliga för den nya
riktningen var just, att under det antiken tidigare uppfattats såsom
högtidlig och pompös hofdikt, fäste man sig nu vid det folkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
