Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 Johan Mortensen,
Vergilius och Homeros, af hvilka han lärt sig den episka
berättelsens form. Att Runeberg därvid tänkt sig en idyll eller öfver hufvud
velat skrifva en sådan, finnes intet skäl att antaga. Vargen var en
jaktskildring, så ock Elgjakten, ehuru denna därutöfver blef en bild
ur finska folklifvet»1.
Härvidlag kan först anmärkas, att Estlander utan vidare
sammanslår Vargen med Elgskyttarne, som om ingen stilskillnad rådde
mellan dem. Så är dock fallet. Att döma efter de utdrag, som af
Strömborg och Estlander meddelas ur Vargiaden, är denna dikt
skrifven i en biandstil af Vergilius och Homeros. Då den första
behandlingen af denna dikt (som åtminstone ej helt finnes kvar, men af
hvilken vissa partier skymtas i den senare redaktionen af 1823) enligt
en tradition, som ej innebär någon osannolikhet, går tillbaka till hans
femtonde år, kan det ju icke råda något tvifvel om, att det är
Vergilius och Homeros som lärt honom att skrifva hexametrar. Men
dessa båda första dikter äro icke heller stort annat än
hexameteröfningar i antik stil. Den äldsta tyckes hafva gått mera i den
herokomiska stilen, den senare mera i den bukoliskt idylliska2. Båda
skildra helt enkelt en jakt, och detta i rent antik stil. Så långt kan
man vara fullt ense med Estlander. Helt annorlunda ställer sig
emellertid frågan, när vi komma till Elgskyttarne.
Elg skyttar ne äro nämligen något helt annat. Någon likhet med
Vergilius finnes ej längre. Här finnas inga högtidliga incantationer,
icke heller dramatiskt effektfulla ovädersscener, intet af det
romantiskt idylliska skönhetsideal, som föresväfvade Vergilius. Med
Homeros och Theokritos (såsom Söderhjelm påvisat, se a. a., 1: 388)
kvarstår naturligen alltid en allmän likhet, liksom Voss och Goethe i dem
hafva sina ursprungliga mönster för hvad som är antikt i deras
framställning. Härvidlag ligger hufvudvikten på det folkliga draget, som
präglar såväl de tyska skaldernas som Runebergs framställning.
Men dessutom finnes här något annat, och detta något är just
hvad Estlander antyder med de orden: att Elgskyttarne blefvo något
mera än Vargen eller Elgjakten (första utkastet till Elgskyttarne,
påbörjadt 1826). Dikten blef därutöfver en bild ur det finska
folklifvet. Men det är just denna punkt, som förtjänar att
framhäfvas. Det är denna större och mera omfattande uppfattning af ämnet,
Estlander, Runebergs skaldeskap, Helsingfors 1902, sid. 148.
Se Strömborg, 3: 330, hvarest början af de två redaktionerna finnas citerade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
