Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Runebergs förebilder. 101
Hänna, den unga blomstrande, landtligt naiva flickan, är en äkta
skapelse i den tyska idyllens art, om också fullt själfständig både
hvad uppfattning och detaljer angår. Det är medelklassens lif, som
skildras i dikten om henne, och liksom i Voss Luise är det i en
prästgård på landet som handlingen försiggår. Vi hafva redan sett, huru en
situation i Hanna går tillbaka till slutscenen i Voss dikt Ben sjtit†ionde
födelsedagen. Likaså återfinnes här namnet Suzanna. Men i öfrigt
erinrar Hänna’ framför allt om Hermann und Dorothea, och
förhållandet mellan de båda dikterna är helt enkelt sådant, att den förra
icke är tänkbar utan den senare. Här märker man icke längre som
i Elg skyttarne något af dessa tillkrånglade epitet, som påminna om
öfversättningen från antiken, icke heller är beskrifningen här så tung.
Synbart utan alla förebilder glider berättelsen fram mjukt och ledigt.
Runeberg täflar här med mästaren Goethe och med den gamle
Homeros — allt det konstlade, som ovedersägligen ligger i själfva
maneret att återgifva en borgerlig händelse från våra dagar i antik
dräkt, att presentera studenter i långbyxor i hexameter vers, har
försvunnit.
Först Cygnæus sedan Ljunggren hafva påpekat likheten i
kall-scenen: de båda älskande upptäcka hvarandras kärlek, då deras ögon
mötas i källan1. Att bortförklara denna likhet i en dikt, som äfven
i öfrigt till ton och anda erbjuder så väsentliga jämförelsepunkter,
är icke gärna möjligt. Den är pricken öfver iet. Och Runeberg
måste hafva läst Hermann och Dorothea och haft den i tankarne,
då han skref sin dikt, fast han sedan glömt bort det. Möjligt är ju,
att han inhämtat den i Sjöströms 1823 publicerade försvenskning.
1 Som bekant seglar ett purpurmoln fram öfver källan i samma ögonblick,
som den rodnande Hanna speglar sig i densamma, så att man ej längre kunde
urskilja, om det var flickans kinder eller molnet som glödde. Detta drag erinrar
ej så obetydligt om följande tanke hos Almqvist (Amorina, 1: 23, orig.-uppl.):
Säg nu, hvarför är den gröna
källan icke röd här? alltid
du försäkrar, att sig kärlek
färgar röd? Berättar också
ständigt, evigt, hur i källans
ömma, klara tysta spegel
kärleken sig målar? Säg då
hvarför är nu icke äfven
sjelfva denna spegel röd?
Runeberg kan emellertid svårligen hafva läst Amorina före författandet af
Hanna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>