Print (PDF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 Johan Mortensen,
Inflytandet från Hermann och Dorothea inskränker sig
emellertid icke endast till denna detalj. Det låter påvisa sig i hela diktens
plan, och detta är för mig det afgörande beviset.
Man säger, att Goethe först tänkt sig Hermann och Dorothea
som ett drama — och således som elt antikt drama, eftersom Goethe
vid den tidpunkt, då han bar på detta motiv, för längesedan brutit
med Shakespeare och uteslutande gillade det klassiska. I hvarje fall
är diktens komposition rent dramatisk, och händelsen tilldrager sig,
såsom ofta i antika och nästan alltid i pseudoklassiska dramer, inom
ett solhvarf. Inom denna korta tid är det också, som Hermann och
Dorothea, båda förut obekanta, finna hvarandra, hvilket ju
obestridligen förefaller något hastigt. Men Goethe har så mästerligt motiverat
denna handling, att vi alls icke tänka på tiden i hans dikt, hvilken
helt enkelt i en viss ordning för fram för oss en serie af
själsrörelser. Och detta äktenskap afslutas alls icke lättsinnigt. Det är trots
hastigheten i utförandet noga öfvervägdt. Föräldrarne hafva enligt
kontinentens sedvana gjort sonen uppmärksam på, att tiden för
honom vore inne att taga sig en hustru. Hermann har också under den
gångna vintern uppvaktat stadens skönheter, men ej funnit, någon
som tilltalat honom. Så fort han däremot får se Dorothea, som
högväxt och vacker, klok och rådig hjälper de sina, blir han
däremot förälskad. Han anförtror sin kärlek åt modern, och som hon
känner sin son och hans goda instinkter, är hon lätt vunnen. Fadern
gör ett visst motstånd, men faller snart till föga för modems
argument och Dorotheas eget uppträdande. Till yttermera visso hafva
äfven husets vänner afgifvit sina vota. Hermanns kärlek är således
noggrant skärskådad från alla synpunkter, och först då den äfven
befunnits förnuftig, hafva föräldrarne gifvit sitt samtycke. Hela
denna öfverläggning har försiggått i största hast, det är sant, men
därför gifves äfven ett fullgodt skäl: eljest skulle nämligen Dorothea
åter vara försvunnen, fortsättande sin ensamma vandring bland de
landsflyktige.
Denna dramatiskt tillspetsade komposition återfinnes nu i Hanna.
På samma eftermiddag tillbakavisar den sjuttonåriga ungmön den
välaktade gamle herrens frieri och förlofvar sig med en yngling, som
hon en half timme tidigare skådat för första gången i sitt lif. Äfven
denna händelse är på sitt sätt förträffligt motiverad, om ock på
helt annat sätt än i Hermann och Dorothea, eftersom
äktenskapssederna äro andra i Skandinavien än i Tyskland. Här ingriper
fadern icke alls i trolofningen, han gifver endast sin välsignelse, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
