Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 Johan Mortensen,
andra, och den senare skiljer sig från den förra endast genom
skaldens större mognad.
Helt annorlunda med den tredje perioden i hans lif, som
vidtager år 1837, då han såsom utnämnd lektor afflyttade till Borgå.
I Helsingfors hade han varit omgifven af all den intelligens, som han
satte värde på. I Borgå bör det däremot snart hafva känts tomt
och ensamt för skalden, ty de godsägare eller tullnärer, med hvilka
han där umigcks, kunna säkerligen icke hafva ersatt honom
Lördagssällskapets diskussioner. I hvarje fall är det nu för första
gången, som vi se honom på allvar lyfta vingarne och begifva sig ut på
långfärder, än åt ett håll än åt ett annat. Han, som i sin ungdom
varit så skarpt inställd på den omedelbart honom omgifvande
verkligheten och så realistisk både i uttryckssätt och valet af motiv, han
gripes nu af en romantisk längtan att komma bort från hemmet och
han reser i sin fantasi. Den ena gången återfinna vi honom i
Ryssland, den andra i det gamla Grekland, den tredje sitter han
bänkad med Ossians hjältar och de forna Göterna, och slutligen i
Fänrikarne fördjupar han sig i sitt eget folks historiska minnen.
I själfva verket är det den gamla romantiken, af hvilken vi
funnit spår äfven i hans ungdomsdiktning, som slår upp igen, men nu
förstärkt genom nya intryck. Till dessa hör först och främst
läsningen af Almqvists skrifter, hvilka länge tjusat honom. Redan
1835 hade han ju gifvit luft åt sin beundran för honom i anmälan
af Bamido Marinesco. Huru högt han ställde Almqvist, huru lifligt
han beundrade honom ännu vid denna tid, därom vittnar hans bref
till Gröt 1839, där det heter:
Bland svenska skalder, som senare uppträdt, står Almqvist
otvifvelaktigt och ojämförligt högst. De upplysningar, man meddelat om honom,
tåla mångfaldiga rättelser. Skulle jag följa min öfvertygelse, vore jag
färdig tillerkänna honom främsta rummet bland Sveriges skalder från alla
tidehvarf, och säkert kan ingen af dem på långt när mäta sig med honom
som dramatisk författare. Sveriges poesi har alltid företrädesvis gått åt
lyrikens håll, och lyriska utflykter förekomma allt för mycket, i stället för
handling, i de dramer man försökt. Hos Almqvist är förhållandet helt
annat. Allt hos honom är lif, rörelse, karakter, och med några få, men
klara penseldrag tecknar han en bild, yttre eller inre, och skyndar till en
annan. I uppfinning — detta är allmänt erkändt — har han ingen like
inom svenska litteraturen; men hvad man bland annat förebrått honom är
en stundom för mycket märkbar hög för dissonanser i Byrons anda, ett
eget abrupt sätt att sluta skildringar utan klar och uttryckt försoning samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
