Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Runebergs förebilder. 107
Fjolår? Säkert är att fatalismen i Runebergs epos är
djupare.uppfattad än i Schillers drama. Trots allt hvad som i motsatt riktning
blifvit sagdt, är det nämligen snarare tillfälligheten, den planlösa
slumpen, än det efter hemlighetsfulla och för människorna obekanta
lagar styrande ödet, som länka händelserna i Brant von Messina.
Det primitiva och barbariska, som är utmärkande för fatalismen, är
däremot långt naturligare återgifvet i Kung Fjolår1.
Runebergs egen världsuppfattning hade en viss kristligt
fata-listisk prägel. Det var icke endast då han diktade, som han påtog
sig denna världsåskådning liksom en tragisk koturn. Den
framträder äfven eljest, t. ex. i enstaka yttranden af honom. Så
berättar Strömborg, att han på ett mycket egendomligt sätt tolkade
Hamlet. Han yttrade nämligen vid något tillfälle, »att Shakespeare
däri ville visa, att det för Vår Herre var likgiltigt, hurudana
personer han begagnade för utförande af sina ändamål, rättvisan skulle
dock alltid hafva sin gång». Han betecknade det därför såsom ett
synnerligen fint drag af Shakespeare, att han satt till hämnare af
konungens brottslighet en man, som saknade handlingskraft, och hvars
beteende var sådant, att man måste befara, att han aldrig skulle
komma att utföra sin ofta upprepade hotelse att hämnas sin faders
död, hvilken hotelse han sedan till följd af Vår Herres ledning af
händelsernas gång plötsligt verkställde, då han själf minst tänkte
därpå. En annan mindre framstående författare skulle enligt
Runebergs tanke till hämnare användt en mera handlingskraftig man.
Denna från den vanliga uppfattningen af Hamlet afvikande åsikt —
ett af de många försök att förklara sammanhanget i detta drama,
som i själfva verket saknar djupare sammanhang — sade Runeberg
sig alltid hafva haft, ehuru han »ej kommit sig för att till
publikation skriftligen affatta densamma», såsom han i yngre år tänkt göra.
Enligt Strömborg — och denna uppfattning är utan tvifvel fullt
riktig — går detta åskådningssätt igen i dikterna Belägringen och
Sven Dufva, dock endast så till vida, att hufvudpersonerna i dem
äro likasom Shakespeares prins Hamlet skildrade så, att man
mänskligt att döma ej af dem kan vänta de stordåd, som de i själfva
verket utföra. Samma tanke kommer för öfrigt äfven en annan gång
till uttryck i Runebergs yttranden, och utan tvifvel låta flere spår
uppdaga sig i hans skrifter. Det är nämligen i de ofta citerade ord,
1 Jag skall i annat sammanhang återkomma till denna fråga om fatalismen
i den moderna dikten och där mera fördjupa behandlingen af densamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
