Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 Johan Mortensen,
gick tillbaka till samma mönster, som föresväfvat de tyska skalder,
som för första gången sökte frammana den forngermanska världens
skuggestalter. Liksom Klopstogk fann Runeberg den fornnordiska
tonen i Ossiansdikten. Ytterligare ett bevis på, huru envist
Runeberg är fastlåst vid tysk bildning! Huruvida nu detta
tillvägagångssätt gifver fornnordisk trohet, må lämnas därhän. Säkert är, att det
förlänar något barbariskt och primitivt åt dikten, hvilken väl hvad
lokalfärgen angår har sin gifna plats midt emellan Tegnérs Frithiofs
saga och Ibsens Hœrmændene på Helgeland — hittills och kanske
för lång tid framåt det mest vällyckade försök i isländsk stil, som
öfver hufvud existerar.
Runebergs sista större arbete är Kungarne på Salamis, en
antik imitation af samma art, som den Goethe försökt i Iphigenia.
Fabeln står emellertid fullt själfständig, i det att den ej återgår till ett
eller flera antika dramer såsom fallet brukar vara med dessa
moderna antikiserande dramer. Det ansluter sig endast i allmänhet till
den antika sagovärlden, i det att Ajax och hans ätt där spela en
roll. Man har påpekat likheten mellan Neoptolemos (i PhiloJctetes)
och Leontes, men är icke denna likhet väl allmän? Den ligger
endast däri, att båda äro unga och ädla ynglingar. Hvad tonen och
andan angår, är dramat Sofokleiskt, kanske närmast erinrande om
Ajax, men utan allt slafviskt imiterande. Emellertid bör dramat
icke betraktas såsom uteslutande efterbildadt antiken. Femte aktens
sjette scen, då Leiokritos inför åskådarnes ögon nedhugger Leontes,
är ingalunda antikt tänkt, och man erinras under krigsscenerna i
denna akt, då striden närmar sig och aflägsnar sig från scenen, då
än en skara flyende, än någon af de förnämsta komparserna visa
sig för åskådarne, om det sätt, hvarpå Shakespeare anordnar dylika
scenföljder. leke heller ligger det något antikt i de sista ord,
hvilka Leontes yttrar:
Säg honom ändtligt ytterst, att mitt hopp slår fast
på vår förening åter, när i Hades natt
ej kungamantelns skimmer bländar mer hans syn;
ty här var det ej hat, men plikt, som skilde oss.
Det är ett rent kristligt hopp, som Leontes här uttalar. Såsom
helhet kan dramat därför närmast betecknas som* skrifvet efter
den tyska klassicitetens program: Shakespeare och antiken.
Således hafva vi här ett ytterligare vittnesbörd om, huru djupt
Runeberg hade sina rötter i denna litterära strömning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
