Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Runebergs .förebilder. 113
liga bilder, fast naturligen dämpadt i jämförelse med Shakespeares
kraftigt utmålande och hopadt gnistrande stil; likaledes är det
liksom om den sexfotade jamben här sökte mäta sig i snabbhet och
liflighet med Shakespeares blankvers.
Viktigare är det dock, att Runeberg tydligen haft Hmnhf i
tankarne under utformandet af själfva karaktärerna. Leiokritos
erbjuder en viss likhet med konung Claudius. Liksom denne har han
nrsurperat makten och missbrukat den. Tydligast framträder
emellertid inflytandet från Hamlet i Leontes person. Leontes erinrar
i allmän karaktärsläggning långt mera om Hamlet än om
Neopto-lemos: det är en ädel yngling, som djupt lider af den
orättfärdighetens anda, som råder omkring honom, och liksom Hamlet ständigt
grubblar på sin hämnd, så står ständigt för Leontes ögon tanken,
huru han skall göra orätten till rätt, om en dag en ättling af Ajax
fräjdade stam åter sätter sin fot på den Salaminska ön och i kraft
af sin börd återfordrar kronan:
Hör mig och lär att känna, hvad min fasa gjort,
hvar gång jag mot min framtid skådat, blickat in
i möjligheternas vida rike, fatta nu,
hvarför så dystert sluten du mig städse sett.
Det var min tanke såsom vaken, var min dröm
i sömnens famn, när kvalförskingraren någon gång
medlidsamt äfven mig i sina armar slöt,
att Ajaxs’ son här kunde träda upp mot dig
och mot din tagna ställa fram sin ärfda rätt.
I sådant fall jag mellan eder båda stått,
sett här min borne herskare, min fader der,
och nödgats välja.
Det är ungefär samma grundstämning, hvilken som en röd tråd
går igenom alla Hamlets monologer och varieras i det oändliga:
Ur led är tiden . . .
Ve, att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.
Hamlet tänker ständigt på sin hämnd, och känner den som en
börda. Tanken på Ajaxsonens återkomst nedtynger på samma sätt
Leontes sinne. Midt under det att våldet och orättvisan i hans
faders skepnad härskar öfver Salamis, låter han offerlågan fladdra till
Dikes ära, och själf gifver han, när afgörandets dag är inne, utan
tvekan för hennes sak sitt unga lif. Se här en annan monolog, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
