Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Runebergs förebilder. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till Runebergs förebilder. 115
Det är Tekmessa, som är den vän, hvilken mottager dessa
Leontes sista ord. Vid Hamlets sida står Horatio, till hvilken han
säger: förtälj min saga. Liksom Leontes utandas han trött på
lifvet, som aldrig bringat honom annat än sorger.
Jag har sökt påpeka likheterna; olikheterna gifva sig själfva.
Men att Runeberg under utarbetandet af Kungarne haft Hamlet i
tankarne, torde efter ofvanstående påvisningar svårligen kunna
förnekas.
Från en annan synpunkt sedt var det möjligen en nästan
samtida tilldragelse, som närmast afgaf motivet för Runebergs antika
drama.
Själfva hufvudmotivet i Kungarne är ju kampen mellan tvänne
konungahus, af hvilka det ena ursurperat det andras makt.
Runeberg behöfde icke gå långt för att i sin samtids historia finna ett
liknande fall, som länge lifligt sysselsatt sinnena. År 1809 hade ju
Gustaf IV Adolf förklarats ovärdig kronan och af rikets ständer
dömts till landsflykt; den gamla Vasatronen öfverlämnades genom
folkets val till den franske marskalken, fursten af Pontecorvo. Karl
Johan misstänkte under hela sin regering, och kanske icke alltid
utan skäl, att stämplingar af olika, art förehades för den gamla
konungafamiljens återinsättande i sina forna rättigheter. Åtskilliga
säkerhetsåtgärder vidtogos för att hindra ett dylikt steg; bland
annat förbjöds all gemenskap med den afsatta konungafamiljen.
Emellertid upprördes den allmänna meningen gång på gång af
högmåls-processerna mot personer, hvilka ofta af de löjligaste anledningar
misstänktes för att på ett eller annat sätt hafva velat stämpla till
förmån för Gustaf IV Adolf och hans ätt. Det var först då Oskar
den förste vid sin tronbestigning upphäfde förbudet mot att stå i
förbindelse med det gamla konungahuset, som ryktena småningom
dogo ut. Dock fortsattes ännu länge i tidningspressen kannstöperierna
om den gamla kungaättens möjliga återkomst, och särskildt för
Crusenstolpe, med hans alltid lika brinnande Karl Johans-hat, utgjorde
ämnet en läckerbit, som han aldrig tröttnade att presentera sina läsare.
Är det nu otroligt, att Runeberg vid formandet af sin tragedie
haft dessa händelser för ögat? Grundproblemet är i sjelfva verket
detsamma: striden om en kungatron. Att det ofta måst sysselsätta
hans tankar, är säkert, eftersom tidningarne ständigt
behandlade det och, som sagdt, särskildt Crusenstolpe, hvilken Runeberg
gärna läste. Det finnes en viss likhet mellan Karl Johans hållning
till de verkliga eller förmenta stämplingarne och den försiktige och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
