Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Reuterdahls bref till fru Hanna Molbech 1837 — 45. Utg. af Marius Kristensen och Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 M. Kristensen och R. G:son Berg,
Lund 3/8 1837.
— — — jag har mycken fröjd af den resa vi gjorde
tillsamman och af vistandet i Ausas. De såg sjelf huru jag ofta gladde
mig sora ett barn och rentaf lefde i det närvarande. Denna glädje
varar ännu och skall länge vara. Fru Molbech, Fra Westerström,
deras männer, Kullen och mycket mera flyger alltjemt genom mitt
hufvud och uppfyller mitt sinne med de behagligaste erindringar.
Jag trycker vänligt och tacksamt Deras hand för den icke ringa
andel som De deri äger.
Min nattresa gick lyckligt. Omkring kl. 7 voro vi i Lund.
Af Fru Westerström hade jag begärt en flaska öl till
vederquic-kelse under natten. 1 stället för en hade hon inpackat tre. Det
missnöje, som Deras man vid ett sådant tillfälle skulle hafva känt,
var för mig fremmande. Jag tömde (med tillhjelp af min reskamrat
och några skjutsbönder) de 2 flaskorna och kom välbehållen till
Lund.
De önskar en gång se mig så lycklig som jag förtjenar vara
det. Mensklig förtjenst är aldrig rätt stor och min utan all fråga
mindre än min lycka. Jag känner mig väl till kropp och själ.
Jag har en verkningskrets, som jag älskar, i hvilken jag kan
uträtta så mycket godt som mina krafter tillåta, och hvilken icke
blottställer mig för någon oro eller några rätt svåra sorger. Jag
har ett stilla förnöjdt sinne som öppet mottager den fröjd, som
goda makter skänka, men kan undvara, i det minsta bemödar sig
att kunna undvara all annan. Öfverhufvud, goda Fru Molbech,
består den största lycka i konsten att undvara. Den som i något
utvärtes tillstånd ser enda villkoret för sin lycka, och således
bygger på något timmeligt som vore det evigt, den bär fröet till sin
olycka inom sig. Och den som bortkastar det goda han har för
ett godt som han antingen i inbildningen eller verkligheten saknar,
den bringar lätt detta frö till mognad. Förtänk mig icke om jag
härföre har undseende, och var viss att jag är lycklig, oaktadt jag
saknar mången lycka, som mensklighetens genius bestämt åt de
bäste bland sina älskade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
