Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litterära inflytelser på Tegnérs Svea. Af Bernhard Risberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litterära inflytelser på Tegnérs Svea. 195
Föreställningen om de svenska kungarna Karl såsom sittande på
eller styrande Karlavagnen är traditionell. I Wallins dikt vid Carl
Augusts intåg heter det t. ex. om Karl XIII:s död:
när han stiger på Carl vagnen upp.
Härmed har jag slutat min redogörelse för de litterära inflytelser
på Tegnérs Svea, som jag varit i tillfälle att konstatera. Det
framgår häraf nogsamt, att Svea visserligen icke kan betraktas som
något dokument af Tegnérs nu uppnådda utveckling till fullt
själfständig skald.x Snarare torde dikten kunna betraktas som ett sista
öfningsstycke, hvari Tegnér utan någon anspråksfull originalitetsjakt i ett
stilistiskt mästerprof nedlade det bästa af hvad hans fantasi från
skilda håll uppsamlat af idéer och deras uttryck lämpade för en
tidsmässig patriotisk dikt. Men när Tegnér mottagit den ärofulla
belöningen för sin Svea och af hela Sverige erkännes som en stor
skald, då är det, som om hans dittills på sig själf något osäkra
genius i medvetande af sin kraft höjde sina vingar till en friare
flykt.
Någon djupare skapande originalitet, sådan som t. ex. Runeberg
och Almqvist ägde, fanns dock aldrig hos Tegnér, lika litet som hos
Atterbom. De båda sistnämndas storhet låg i själfva framställningen,
hur olika de än i öfrigt voro sins emellan. Hos Atterbom var det
den stämningsmättade clair-obskyren, hos Tegnér den fantasiglittrande
retoriska kraften, som gaf betydenhet åt dikten. Medvetandet om,
att en af Tegnérs mest berömda dikter företer en mängd
påverkningar och lån från olika håll, förringar därför ej heller den storhet,
som med rätta tillerkänts honom, ehuru det ställer hans sätt att
dikta i en klarare belysning. Härom må slutligen anföras ett
uttalande af Ljunggren i hans skrift om Tegnér och Oehlenschläger, i
hvilket jag kan helt instämma2: »Befarade vi icke att missförstås,
skulle vi vilja säga, att Tegnér som skald var eklektiker. Emottaglig för
intryck från alla håll, tillägnade han sig i njutningen [?] allt, som
han fann skönt. Vi hafva sett, huru han behöfde tid för att arbeta
sig fram till själfständighet och klarhet; och detta arbete försiggick
under en ständigt utvidgad läsning, ett ständigt upptagande af hvad
1 Levertins yttrande i Svenska gestalter, s. 249, om Tegnérs ståndpunkt
omkring 1806: »han kände tankarna klarna och formen mista de lånade dragen
och blifva hans egen själs spegelbild» har sålunda icke ens för en något senare
tid full giltighet.
2 Smärre skrifter. 1: 71) f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
