Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schillers inflytande på Tegnér och Tegnérs samtida. Af Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 Albert Nilsson,
Hos Leopold lyder versen:
Jag — äfven jag — var i Arkadien född.
Mig också svor den leende Naturen
En lefnadsväg med glädjens rosor strödd.
Jag, äfven jag, var i Arkadien buren.
Som flämtar här, vid denna krycka stödd. (!)
Störande åter verkar det och lämnar blott en vrångbild af
originalets skönhet, då det i en öfversättning i Journal för sv. litt.
(1797) af Schillers Die Theüung der Erde i stället för originalets
fenifotade jamber i de tre första versraderna användes alexandriner:
Der har Ni verlden, barn! skrek Zeus; der är hon, tagen,
Jag den til evigt län åt menniskorna ger.
Hushållen nu dermed, det bästa Ni behagen,
Och skiften henne vackert mellan Er.
Det låter nästan sora en parodi.
I följande årgång af samma tidskrift förekommer en
öfversättning af Die Worte des Glaubens. Sommar-promenaden, en kalender
med blandadt poetiskt innehåll, har tre öfversättningar från Schiller
(för år 1797 Leopolds öfversättning af Sång till glädjen; för 1798
Jordens delning med bibehållande af originalets versmått; för 1800
Kvinnans värde, orimmad). I det lilla af Carl Westmän år 1803
utgifna vitterhetshäftet Euphrosyne finnas i öfversättning två dikter
af Schiller: Dylearen och Pohjerates ring. Öfversättningarna äro
duktigt gjorda.
Första uppsatsen i den af G. Rosén utgifna samlingen Fragmenter
af utländsk litteratur . . . (1795) utgöres af en föreläsning, som Schiller
höll vid det Chur-Pfalziska sällskapets session d. 26 juni 1784.
Talet är hållet i upplysningstidens anda. Teaterns förtjänst beror först
och främst därpå, att den lär moral och inverkar på förståndets
hela upplysning. I afslutningen hör man den unge Schiller tala som
lärjunge af Rousseau:
Här [på teatern] gråter den olycklige bort sitt eget qval tillika med
det främmande — den lycklige blir nykter och den säkre försigtig. Den
känslosamme veklingen blir man, och den råa omänniskan äger här för
första gången känslor. Och då ändteligen, hvilken segervinning för dig, Natur!
— du så ofta till jorden trampade, så ofta åter upphöjda Natur — när
människor af alla förhållanden, af alla stånd, bortkasta den konstlade lefnadens
och modets fjättrar, och ryckte undan händelsernes hvirfvel, förenade ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
