Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schillers inflytande på Tegnér och Tegnérs samtida. Af Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 Albert Nilsson,
flesta vapen. Den måttstock, efter hvilken Hammarsköld dömer,
är Schillers eller ännu närmare Schlegels. »Poesin är och bör och
kan, såsom ren, ej vara annat än det den var hos de gamle,
neml. en Gudomlig lek, som ryckte själen ur sitt vana läge».
Inledningsvis framhåller han, att ett oändligt brinnande hat till
allt falskt, allt rättsstridande var ett hufvuddrag i Schillers karakter.
— Först granskas Schiller som poet. De flesta af hans arbeten
genomgås i tidsföljd. Minst af allt är Hammarsköld belåten med
förspelet i Wallenstein. Man höre honom själf:
Första delen eller Wallensteins Lager, ehuru uppfylld med flera vackra
ställen, är likväl en af Schillers mäst misslyckade produkter. Den är lik vissa
menniskor om hvilka man ej kan säga annat än att de äro till för att fylla en
plats. Visserligen har den ett sken af sammanhang med det hela, men det är
blott ett sken; dess ändamål skulle vara att visa Arméens tänkesätt i anseende
till Generalens företag; och detta skulle ej skickligare kunna ske inuti sjelfva
pjesen? Och dertill fordras så många tillställningar ? För den orsaken måste
en Bonde stjäla, två Jägare fäckta om en Marketentare-flicka, och en Kapu»
cinermunk hålla en burlesk predikan? Dessutom försöke man att alldeles
utelemna Wallensteins Lager, och man skall otvifvelaktigt få lika mycket
begrepp om det hela, njuta lika mycket af poemet, som om den första
delen vore der. Det enda man dervid förlorar, är den sköna Soldat-chören
som slutar denna del och som är ogement skicklig att förkunna oss det vi
äro i ett läger. Detta kände Schiller, och derföre författade han denna
quasiprolog, för hvilken en flygtig läsare tackar honom. Det är blott
granskaren, blott den som mera värderar ett sammanstämmande, fullbordadt
konststycke, ån några vackra ställen och effektrika chörer, som dervid runkar
på hufvudet. Men hvem vill väl rådfråga desse knarrige grubblare om
hvad man skall klappa händerna åt? — En så mycket högre, så mycket
ädlare anda råder i de andra delarne . . .
Flögst står för Hammarsköld Die Jung fr ait von Orleans.
Innan han yttrar sig om detta skådespel, företar han en utrçdning af
skillnaden mellan den klassiska och romantiska poesien. Denna
utredning är i hög grad konstruerad och konfys. Jungfrun af Orleans
sätter han främst, därför att det är helt och hållet en
fantasiprodukt-Hans öfriga stycken ha varit »karaktärspjeser» och som sådana
mera »ett verk af filosofen än af skalden». Die Braut von Messina
kallar han ett misslyckadt »studium», som visar, att Schiller icke
förstod den antika poesien.
Slutomdömet om Schillers dramatiska arbeten lyder:
Vi upptäcka då trenne omständigheter som röja sig i dem alla.
Beständigt ligger det något stort, något frapperande i alla de ämnen han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
