Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schillers inflytande på Tegnér och Tegnérs samtida. Af Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schillers inflytande på Tegnér och Tegnérs samtida. 33
Det är naturligt, att Tegnér med sitt rika fantasi- och
känslolif icke kunde stanna vid en i grunden prosaisk och fattig syn på
tingen. Det djupaste i hans väsen motsvarades icke af det kalla
stoiska vishetsidealet; icke heller förmådde han i dessa resonerande
lärodikter ge uttryck för den lyriska entusiasm, som utgjorde
grundelementet i hans skaldebegåfning. Då man läser hans akademiska
diktning, märker man öfverallt väldiga ansatser af hans fantasi till
att frigöra sig och lyfta sig öfver det rent didaktiska. Hans bilder
äro redan här dristigare och af större stil än alla hans föregångares
(Lidner inberäknad). Alexandriner af sådan glöd och färgprakt som
dem man finner i Tegnérs dikt Till min hembygd har den
föregående vitterheten inga att uppvisa. Dikten syntes ju äfven vågad och
blef föremål för en parodi.
Från Kant var vägen till Schiller icke lång.
I flera hänseenden betecknar Schiller en utveckling utöfver Kant.
Hos honom fann Tegnér icke något af Kants moraliska rigorism,
utan rigorismen var mildrad till en ljus, human uppfattning af lifvet; här
fann han en gränslös kärlek till friheten, förenad med dyrkan af allt
stort; här mötte han samma beundran för antiken, som han själf närde.
Deras skaldelynnen ägde än ytterligare likheter. Geijer har gjort den
träffande anmärkningen, att Tegnérs konst ytterst beror på kontrasten.
Detsamma gäller Schillers. Många af sina kväden bygger han
anti-tetiskt; diktens, idealens värld ställer han i skarpaste motsats till
snillet, arfving till odödligt namn,
och den unga konsten ännu dröjde,
fullväxt dotter, i naturens famn.
Ädlare gestalter, högre själar
märkte ut en bättre menskoätt.
Skön var då naturen, lifvad vorden
af en gudom i hvar flod; hvar skog.
Sköna dar, dem ingen sol mer tänder,
snillets jubelfest, naturens vår!
Blott i skaldens dröm, i diktens länder
lefva ännu edra gyllne spår.
De sista raderna äro nästan en öfversättning af följande:
Schöne Welt; wo bist du? — Kehre wieder,
Höides Blütenalter der Natur!
Ach! nur in dem Feenland der Lieder
Lebt noch deine goldne Spur.
Samlaren 1905.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
