- Project Runeberg -  Samlaren / 26:e årgången. 1905 /
47

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Schillers inflytande på Tegnér och Tegnérs samtida. Af Albert Nilsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Schillers inflytande på Tegnér och Tegnérs samtida. 47

Tegnér såsom de flesta samtida hade med största intresse följt
Napoleons underbara carrière. Redan som sextonåring hade han
skrifvit ett par oden i akademisk stil till Napoleon, det ena vid
ryktet om hans död i Egypten, det andra då detta rykte befanns
vara falskt.

Det som särskildt bidrog till hans Napoleonsbeundran, var hans
djupt rotade dyrkan af det kraftfulla och väldiga. En stor del af
hans skaldskap är endast en hymn till kraften och geniet — en
»glorification de Pénergie». Äfven hos Napoleon var det blott
den estetiska storheten, som imponerade på honom. Han diktade
icke om honom till en folkbefriare eller en blid, human härskare.
Denna sin Napoleonsdyrkan behöll han lifvet igenom oförändrad;
den framlyser i hans lilla poem Napoleons graf (1831); en större
dikt om Napoleon hörde också till de många planer han uppgjorde,
men som han tyvärr aldrig hann att fullborda.

Vi ha förut påpekat, huru stämningen i poemet Jätten ligger
den i Hjälten nära; det är det väldiga, det demoniska han i båda
gestalterna framhäfver.

A andra sidan har Hjälten en viss likhet med Schillers
Wallensteingestalt.

Schiller dyrkade äfven det grandiosa; han var en
anhängare af hjältekulten. I sitt ungdomsdrama Die Ränker har han
i Karl von Moor tecknat bilden af en brusande vild naturkraft, som
ej hålles inom sina bräddar af samfundets lagar. Det är taladt ur
Schillers eget hjärta, då denne säger: »Mir ekelt vor diesem
tinten-klecksenden Seculum, wenn ich in meinem Plutarch lese von
gros-sen Menschen . . . Der lohe Lichtfunke Prometheus’ ist ausgebrannt,
dafür nimmt man jetzt die Flamme von Bärlappenmehl —
Theater-feuer das keine Pfeife Tabak anzündet. .. Ein französischer Abbé
do-ciert, Alexander sei ein Hasenfuss gewesen; ein schwindsüchtiger
Professor bält sich bei jedem Wort ein Fläschen Salmiakgeist vor die
Nase, und liest ein Collegium über die Kraft . . . Pfui! pfui! über
das schlappe Gastraten-Jahrhundert, zu nichts nütze als die
Tha-ten der Vorzeit wiederzukäuen» . . . Äfven i Fiesco har Schiller
framställt en äregirig härskargestalt.

Wallenstein hade han först tänkt sig som en ädel, fördomsfri
ande, som var höjd öfver partierna och kämpade för stora idéer.
Men till följd af sina historiska studier ändrade han sin uppfattning.
Vid utarbetningen af dramat kände han sig ganska kall inför sitt
ämne. Kom därtill hans antika konståskådning, som fick ett
afgörande inflytande på dramat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:19:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1905/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free