Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otryckta ungdomsarbeten af G. J. L. Almquist. Utg. af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otryckta ungdomsarbeten af G. J. L. Almquist. 217
skall äfven gifva det åt Menniskoslägtets första Odling; men tillika
beklaga att en ledande Försyn låtit Menniskan sjunka i stället att
stiga. —. Dock förhastom oss icke häruti. — Månne väl den
gudalike Människan blef skapad, för att efter några årtusenden blifva
djurlik? Eller månne det goda, ädla barnet föddes, för att vid 20
år blifva en Mumie? O nej! — Då jag ser en Menniska, som varit
ett ädelt Barn, men nu i besittning af alla vår Tids Talanger, glömt
sina fordna, barnsliga dygder; då lifvas jag altid af det hoppet, att
hon, med återvaknad Mensklighet, skall bibehålla hela sin
förvärfvade förfining, sin erfarenhet och sina kunskaper, hvilka barndomen
saknade — och dermed förena den enfald, den fördomsfrihet, den
sanna godhet, som voro en naturgåfva hos Barnet, men, hos den
återuprättade Människan, kunna blifva en stadfästad, på eftertänka
bygd och med fri vilja antagen character. — Detta hopp, om
det också dåras af vår tids Individer, skall dock icke slå felt med
den stora Menniskan, hela vårt slägte. O om dock alla ville se,
som kunde. Detta är en förklaring på Verldshistoriens Gåta1. —
24. För att nu lämpa denna åsigt af Menniskans Historia till
förenämda Frågor, låtom oss se hurudan dess äldsta bildning var.
Utan tvifvel barnets. — Om jag så får säga, nyss kommen utur
Skaparens hand, voro hos Menniskan, då, Böjelser och Tankar
på ett gudomligt sätt (se §: 20) förenade. De förra uti det
gudomliga Godas värme, de sednare uti det gudomliga Sannas ljus, bägge
uti himmelsk jemnvigt, bildade genom sin förening ett Väsende, som
var en spegel af Gudomligheten, som var — sann Menniska. —
Kunde då dess språk vara annat än Poesie? så tyder oss Theorien,
och dessa vördnadsvärda urkunder, som förefalla vår uplysta Tid
såsom paradoxer, de säga äfvenså. — Detta var den första frågan.
— Den andra, huru i dessa okunnighetens tider en Poesie kunde
äga rum, som altid tyckes förutsätta så stor Menniskokännedom och
så många Kunskaper, härleder sig från ett origtigt begrepp om Poesie.
De gröfsta Tänkare, som tro Poesiens hufvudsak bestå uti att
con-struera Verser, finna naturligtvis, att ett mångårigt arbete behöfves,
innan så många Lispund Grammaticor, Poetikor och Lexica m. m.
hinna förfärdigas, som måste begagnas till sammanskrifvandet af så
många tusen Verser, som finnas till exempel i Iliaden. — Andra
åter tro att Poesiens lif består uti sammansättningen af naiva
uttryck, hvilka gifva det hela ett frappant utseende; och huru
mångårig öfning fordras icke innan man får en så elegant styl? — Desse
* Denna mening är af förf. senare tillskrifven, Utg:ns anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
