Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tobias Norlind, Vadstena klosters veckoritual
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 Tobias Norlind.
huilke som væl kunne in nova mensura, och syntes the af ingom,
huarken af. almogenom eller klerkomen.»1
Under festen utfördes Officium Catharinæ i discant: »Nær Te
Deum var ændat, böriadhe Bröderna Öff___S. Catharinæ. Een stoor
dhel af the messone sångz in discantu in nova mensura.» Sedan
sjöngs Credo, och »effter thet Credo in mæssone lycktades in
Discantu, stegh verduger Fadher Biscop Henrik uppå prædikastolen.
Sedan sångz Offertorium in discantu.» Slutligen förekom äfven fria
flerstämmiga sånger utan sammanhang med den egentliga
högmesso-sången: »Tha the lychtadhe Sequentiam, började Discantores siunga
flere Tenores in nova mensura.»2 Dessa flerstämmiga sånger
utfördes af sångare, som lånts utifrån till festen. De utgjordes dels
af skolgossar, troligen från Linköpings katedralskola, dels af Sten
Stures hofsångare: »Fierdhe dagen thereffter, när systrarna Sex
var sungit, sangh then verduge herren Biscop Henrich af Linköpingh
Officium Sanctæ Katharinæ vidh altaret, thersammastadz henna belete
ståår, och tå var then mässan sungen mäst i discant, och tå sungo
herra Stens Cantores med Skolanom.»
Att Birgitta håller fast vid den enstämmiga musiken och
utesluter den konstmässiga discantsången må väl ej förundra oss, men
att hon äfven vill utesluta orgeln från sin klosterkyrka, må ju från
vår moderna uppfattning om orgeln synas mera egendomligt.
Birgitta var ej den enda, som fattat misshag mot instrumentalmusiken
i kyrkan. Redan Thomas ab Aquino († 1274) hade sagt, att musik- ,
instrument i kyrkan tjänade mera till att väcka yttre välbehag än
att innerligt stämma till andakt. Under 1300-talet blifva rösterna
mot instrument och orglar allt talrikare.3
Medeltidskyrkorna begränsade ej instrumentalmusiken till endast
orgelspel utan upptogo äfven andra instrument inom sina murar.
Laurentius Petri omtalar bland svenska kyrkornas tillhörigheter
»cimblor, luder, kriplor och orglar.»4 Orgeln var under medeltiden
ej som i våra dagar ett uteslutande kyrkligt instrument. Under
1300-talet var den nästan vanligare som sällskapsinstrument än som
kyrkoinstrument, och först så småningom under 1400-talet begynte
man vänja sig vid att betrakta orgeln såsom hufvudsakligen i kyrkan
1 Script. rer. suec, 3: % s. 270.
2 Script. rer. suec, 3: % s. 273 f.
3 Se härom närmare Georg Rietsghel, Die Aufgábe der Orgel im
Gottes-dienste, Leipzig 1893, s. 8 ff.
4 Hildebrand, Sveriges medeltid, 3: 693.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
