Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tobias Norlind, Vadstena klosters veckoritual
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vadstena klosters veckoritual. 21
ifrån början lade man vikt vid sången. Det första musikaliska
arbetet man hade att utföra inom klostret var anordnandet af
veckoritualen. Efter all sannolikhet blef det samme man, som »diktat och
sammansatt» texten, nämligen magister Petrus Olavi, hvilken äfven
fått musiken på sin lott. I grafskriften öfver honom heter det,
troligen med direkt hänsyftan på hans tonsättareverksamhet för Cantus
sororum:
Tradita quæ late Birgittæ glorificatæ
Ac mensurate cantus depromitur a te.1
Vi ha således att i magister Petrus se den förnämste
anordnaren äfven af musiken till veckoritualen. Huru långt han själf också
varit melodiförfattare, återstår att visa.
Det fanns tre slag af musikaliska föredrag i ritualen:
recitativutförandet af psalmer och lektier, antifon- och responsoriesången samt
slutligen hymnerna. Psalm- och lektieföredraget följde vissa på
förhand bestämda regler och behöfde därför ej särskildt utskrifvas. Vi
känna endast en handskrift, där recitativutförandet af Sermo
angelicus noggrant blifvit satt ut i noter.2 Vid denna del af sången
behöfde Petrus Olavi således ej taga någon verksam del. För
antifoners och responsoriers rikt kolorerade sång behöfdes däremot en
komponist, och otvifvelaktigt är det just här magister Petrus ingripit
såsom direkt tonsättare Det var också i öfverensstämmelse med
allmänna bruket under medeltiden, att textförfattaren till antifonerna
och responsorierna äfven komponerade melodierna, hvarvid han
naturligtvis fick följa de allmänna melodiska föreskrifterna, som voro
gällande för all medeltidskyrklig koloratursång.
De i melodiskt hänseende viktigaste partierna i veckoritualen
utgjorde dock hymnerna. Här hade en tonsättartalang rikaste
tillfället att utveckla sin förmåga, på samma gång hymnens metriskt
slutna form ålade honom sträng koncentration. Hade antifonförfattare
och tonsättare alltid förenats, så var förhållandet långt ifrån
detsamma med hymndiktare och kompositör. Hymndiktaren vågade
sig i de flesta fall ej på att själf skrifva en melodi. Han lånade
därför tonen från någon annan hymn på samma meter. Det var
på så sätt en och samma melodi kunde få vandra från text till text
utan att direkt kunna sägas tillhöra någon särskild hymn. Att man
i Sverige följde det allmänna bruket, var ju en själfskrifven sak, så
1 G. Silfverstolpe, Klosterfolket i Vadstena, Sthm 1898, s. 78.
2 God. Magliabecchi i Bibl. naz. i Florens. Jmf. geete, s. lxxvii.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
