Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Samuel Triewalds lif och diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 Martin Lamm
den borne skalden. Den smaklära, som Boileau förkunnat, återfinna,
vi däremot ej här, och, som vi skola se, ej heller i hans öfriga
diktning.
Två år senare skrifver Triewald sin andra litteratursatir. Den
varierar ett kändt motiv, diktarens usla ställning i det borgerliga
lifvet. Det återfinnes äfven hos Boileau, som ju liksom Triewald
flera gånger förklarat sig vilja lämna parnassen, dar han nödgas
hålla sällskap med usla dussinrimmare, och vilja utbyta den
mödosamma diktkonsten, som så illa föder sin man, mot mer lugna och
inbringande sysselsättningar. Också här finnas passager1, som kunna
betecknas som rena lån från FArt poétique. Och dock är tonen i
denna dikt ej genomgående Boileaus. De kraftiga epiteten på de
dåliga rimmarne, de drastiska liknelserna och vändningarna peka hän
på ett inflytande från annat håll, från de "burleska" diktarne, en
Scarron, en Saint-Amant och deras efterföljare.
De bekanta raderna:
Jag will eij mehr uhr Hippocrene dricka,
Der Pegasus så offta stallat i,
som Sahlstedt2 räknat bland "nedriga och gemena tankar", skulle
nog ej heller ha funnit nåd inför Boileaus ögon. De skulle
däremot mycket väl kunnat få plats i de burleska "epitres", i hvilka
Scarron drog i fejd mot akademiens pedanter. Att -denne ej vid
denna tid var Triewald okänd ses af ett direkt lån i denna dikt.
Klagan öfver skaldelagerns värdelöshet,
1 t, ex. följande:
»Jag tror wisst Maro eij med hungrig
maga satt,
När lian i wärket war, en sådan dicht
att skrifva,
Som skull sin upphofsman odödligt
minne gifwa
Üefrija en August från glömskans
mörka natt,
Ja, om Horatius med vatten läskt sin
tunga,
Han hade, tro mig fritt, så wäl ej
kunnat siunga.
L’Art poétique Ch. IV.
Un auteur qui, pressé d’un besoin im-
portun,
Le soir entend crier ses entrailles
à je un,
Goüte peu d’Hélicon les douces
pro menad es:
Horace a bu son soül quand il voit
les Menades,
Et, libre du souci qui trouble Col-
letet,
N’attend pas, pour diner, le succés
d’un sonnet.
2 i Samtal om Tankar i Vitterhetsarbeten. T. II. s. 181.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
