Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Samuel Triewalds lif och diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samuel Triewalds lif och diktning 153
derna som klifva på alnshöga ord liksom gossar på styltor är ju
tydligen en reminiscens af Boileaus berömda vers om Chapelain:
Monte sur deux grands möts comme sur deux echasses.
Och dock kan man ingenstädes tydligare konstatera den inre
disharmoni, som råder mellan Triewalds poetiska smak och
franskklassicismen.
Det är sant, att de fransk-klassiska författarne enstämmigt
fördöma den tomma svulsten och förorda ett nyktrare och
begripligare språk. Och då det gäller samtalsspråket opponera de sig
skarpt mot alla spirituella preciösa försök att omskrifva. Sålunda
säger La Bruyére i sitt kapitel om konversationen: "Que
dites-vous? comment? je n’y suis pas: vous plairait-il de recommencer?
j’y suis encore moins; je dévine enfin: vous voulez, Acis, me dire
qu’il fait froid; que ne disiez-vous: il fait froid." Men att gå ända
därhän att fordra rent hvardagsspråk inom dikten, skulle säkert
förefallit dem barbariskt. La Bruyére försvarar både metaforen
och hyperbolen, då de användas på rätt sätt, och Boileau kämpar
ifrigt för den antika mytologiens bibehållande, äfven där den endast
tjänar till att omskrifva naturföreteelser.1 Ännu Voltaire har intet
att invända mot, att man i poesien kallar hafvet Amphitrite o. s. v.
Afvogheten mot den konventionella mytologiska apparaten och
öfverhufvud mot hvarje poetisk stil, som på något sätt söker höja
sig öfver hvardagsprosan, finner man däremot hos Boileaus
motståndare, "les mödernes". La Mötte gör sig ofta lustig öfver de
stereotypa mytologiska naturbeskrifningarna, där Aurora öppnar
österns portar med sina rosenfingrar och Phebus hvilar sig i Thetis
sköte.2 Och i sitt ode "Les poètes ampouleV har han alldeles som
Triewald skämtat med poeternas lust att förstora. Han liknar
dem vid nyfödda barn, som förfärade skrika öfver allt hvad de se:
"Cest des Rimeurs le sort burlesque
A leurs yeux tout est Gigantesque
Ce qu’ils peignent est monstrueux"
Och hela hans skildring af hur poeten genom sina högtidliga
1 Se L’Art, poet. Ch. III.
2 Se t. ex. hans Discours sur le différent merite des onvrages d’esprit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
