Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Bidrag till kännedomen om Kellgrens kritiska verksamhet i Stockholms-Posten från och med år 1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 Sverker Ek
den andra, at allt utgör ett enda sammanstämmande helt; ej liksom
et knippe af lösa rader utan annat band än Grammaticans och
rimmets. Likväl som dessa egenskaper äro lika nödvändige för
Vältalaren som Poeten och fordras i allmänhet för hvarje god Auctor,
så finnes ännu en annan af mindre vigt men väsentlig för skalden
som skald betraktad; det är versens harmoni. — Och dermed
förstå vi icke det gamla noggranna iakttagandet af enahanda cesure
och meter, denna kalla prosodie, som endast kan tillskapa vers att
scanderas, men ej at läsas; tvärtom denna friare känslans nummer,
den ständiga växling af språng och hvila, den olika följd från vers
till vers af långa och korta, som görat ett Poeme, icke mindre än
en Symphonie från början till slut förnöjer örat, ehuru de båda
voro bundne till någon rythme eller tact. Sådana äro at så må
sägas, de tvänne constituerande egenskaperna af en Skald." Af det
anförda förtjänar Kellgrens metriska teorier särskildt intresse som ett
konsekvent uttryck för de lagar han följde i sin egen
versbehandling. De kunna alltså göra anspråk på full själfständighet, om än
kanske Marmontel sporrat Kellgren till att försöka en friare versifikation.
Detta Kellgrens hufvuduttalande i estetiska frågor står temligen
ensamt. Annars sysselsatte han sig hälst med smärre frågor: om
satiren, om det burlesqua, om öfversättningar, och äfven här anför
han gärna Marmontel som stöd för sina teorier. Jämför man bådas
omdömen, finner man dock, att Kellgren skarpare tillspetsat sina
och verkar mera öfvertygad än den ljumme fransmannen. Också
följde Kellgren honom visst inte i allt: under det att Marmontel
fanatiskt angrep Gluck, ägnade Kellgren honom i stället sin hyllning och
hängaf sig åt djärfva drömmar i hans ända.1
Som vi se, äro Kellgrens estetiska åsikter tämligen osjälfständiga,
men detta kan lätt förklaras, ty de betydde nog för honom mera en
teoretisk öfverbyggnad än en värklig grundval för hans recensioner.
Som gammal praktikus litade han nog mest på sin personliga känsla
och smak. Men därför kom det ofta anmärkta genombrottet i
Kellgrens personlighet och diktning under 1780-talet att få den
1 Se nmsikbrefvet till Zibet, 6 Au jr. 1782.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
