Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Bidrag till kännedomen om Kellgrens kritiska verksamhet i Stockholms-Posten från och med år 1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 Sverker Ek
finna sig i kritik och den hetsighet i anfallet, som präglar Thorilds
opposition, är ett tidsdrag. Blott de geniala tankarne om
kritikens nya uppgift äro för honom ensamt egendomliga. Som jag
tyvärr ej här får tillfälle att yttra mig om denna märkliga strid i
hela dess vidd, passar jag nu på att säga några ord om Kellgrens
sätt att taga emot "En Critik öfver Critiker."
I anmälan af första delen, som är Kellgrens hufvudinlägg, yttrar
han sig med värdighet och ej utan förståelse för Thorilds originella
uppslag. Som man ser af ingressen till recensionen öfver Ekebergs
dikt, sker dock detta med tillkämpadt lugn, ty där kallar han
Thorilds skrift för ett lågt personligt anfall. Kanske lider dock Kellgrens
språkliga anmärkningar af ett visst pedanteri. Han förstår ej, att
äfven vårdslösheten hör med i Thorilds egenartade stil, och att
denna är för helgjuten för att kunna tåla ett splittradt omdöme efter
den tråkiga formeln: visserligen — men. Senare betraktar Kellgren,
liksom Leopold, Thorilds kritik som en ren smädeskrift, men detta
är lätt förklarligt af stridens hetta och af åtskilligt, som Thorild
verkligen sagt. Äfven anmälan af Leopolds anmärkningar har sitt
intresse genom åtskilliga inströdda yttranden, t. ex. om satirens
betydelse. Rent formelt sett är den också märklig, ty där liksom i
flera klandrande recensioner har Kellgren kommit ifrån den gamla
oorganiska formen med referat och slutomdöme och i stället lämnat
en genomarbetad och kritisk redogörelse för innehållet, som närmar
sig den modärna recensionen. Kellgren känner också, att detta är något
nytt, ty han finner det nödvändigt att sluta: "Anmärkaren förlåte
oss, om vi någon gång inmängt våra tankar med hans egna; om
vi därmed försvagat dem."
Ett vidlyftigt kapitel i St. P. behandlar Dramatik, och
kanske skulle Kellgrens verksamhet på detta område vara värd sin egen
uppsats.1 Här kan jag blott lämna några strödda anteckningar, som
gifvetvis blott beröra den litterära sidan af anmälningarna.
Som närmaste förebild för vår teaters repertoir uppställde nog
Kellgren allt fortfarande den fransk-klassiska dramatiken. Just vid
1 Förut blott behandlad i Luveutjns ’’Teater och Drama under (xus†af 111’
sid. 209—215.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
