Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sverker Ek, Bidrag till kännedomen om Kellgrens kritiska verksamhet i Stockholms-Posten från och med år 1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bidr. till kännedom om Kellgrens krit. verksamh, i St. P. fr. o. m. 1790 201
nämligen om rättstaf ningen. Som vi af K. och K-brefven finna,
att han i Akademien "enkannerligen åtagit sig att uppge ett
antagligt Förslag just till stadgande af vårt skrifsätt", men annars
föga veta, hvad det innehållit, har hans utredning i frågan i anmälan
af Werldshistorien stort intresse, och jag citerar därför det mesta:
"Vi hafva ej något almänt antagit bruk för vårt stafningssätt
och så länge, torde man säga, må hvar och en fritt få stafva som
honom lyster. Men detta är falskt, så til grund som slutsats. Et
almänt bruk vil här säga, et rådande bruk hos de kunniga; och
om detta är skiljaktigt i vissa delar — då man äger at välja: så
är det i andra och de fleste likformigt — och då afviker man sällan
utan fel men altid och säkert utan nytta. Bland de mäst tvistiga
frågor vid vårt stafningssätt är att veta, huru långt man må sträcka
fördubblingen af Consonanter, som höras dubbla? Här är
icke stället at undersöka denna fråga, men hvad man med visshet
kan säga, är at al ytterlighet är fel, och at al reform af ett rådande
bruk (och bland alla bruk är intet envisare än språkets) skal altid
misslyckas, då den sker utan varsamhet, ännu mer utan skäl. Af
sådan beskaffenhet lär man böra anse det försök", som i nyare dagar
blifvit gjordt — — —, at fördubbla (Jonsonanten til öfverflöd:
at til exempel skrifva affton fölljd — — — o. s. v. Men ehuru
öfverdrifvit detta må vara, ehuru stötande för ögat och et rådande
bruk; framför alt ehuru onyttigt, emedan det aldrig (man vågar
försäkra det) skal af Almänheten antagas; så äger dock detta
stafningssätt den förtjenst at grunda sig på en viss och i alla fall, der
Bruket, Etymologien och andra lagar icke gälla ännu mer, ganska
sann princip, som är, at ögat bör se, hvad örat hör. Deremot
hafva andra — — — fallit in i en annan, ännu mindre antaglig,
ytterlighet: at nämligen förenkla Consonanter — ej allenast, då
han höres dubbel framför en eller flere Consonanter af annat
namn, med hvilka han sammanbindes: såsom afton, följd, störst,
känslor, härkomst etc. (och hvari vi instämma i de flesta fall, och
då tvetydighet icke upkommer som i halt, kalt, vist, fult. kort, m. m.)
— utan ock då han utsäges dubbel i ändan af et ord; och hvad
än värre är, då han höres dubbel emellan tvänne Vocaler."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
