Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Per Elgströms romantiska poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 Fredrik Böök
romantiska stil fullt utvecklad. För att förklara dess uppkomst är
en ingående stilkritisk undersökning nödvändig, och det har då synts
mig riktigast att koncentrera denna undersökning på "Sigvarth",
Detta poem är nämligen — om man frånser "Romeo och Julia",
den ur flera synpunkter betydelsefulla parafrasen af grafscenen i
Shakespeares tragedi — det enda, som icke blott med sannolikhet,
utan med fullständig visshet kan dateras från perioden före
Elgströms bekantskap med Uppsalaromantikerna. Visar det sig, att
den romantiska stilen i "Sigvarth" kan härledas ur för-romantiska
källor, så ökas i hög grad sannolikheten för att så äfven kan ske
med de båda öfriga dikterna.
I Sigvarth eller Kärlekens Svärmeri har Elgström lämnat de
rimmade versformer, hvari han tidigare försökt sig. Denna
öfvergång till den orimmade versformen har varit högst betydelsefull
för honom: alla hans senare poem, med undantag för den korta
dikten "Farväl", äro orimmade. Hans poetiska egenart, hans
originella stilistiska teknik gör sig gällande i den orimmade versen såsom
aldrig i den rimmade. Det är icke nog med att rimmen kräfde en
formell skicklighet och säkerhet, som Elgström icke ägde, och att
de därför verkade förlamande på hans begåfning. Själfva den
orimmade versformen sammanhängde med en annan och med Elgströms
lynne mera kongenial poetisk stil.
Versen i "Sigvarth" röjer genast sin rytmiska förebild:
Kellgrens blankvers i dikterna "Til Christina" och "Sigvarth och Hilma".
Dessa dikter från Kellgrens sista år intaga i själfva verket en ganska
unik plats inom sjuttonhundratalspoesin i Sverige; det är här icke
tillfälle att ingå på deras litteraturhistoriska ställning och betydelse,
men det bör erinras, att de äro uttryck för ett helt annat stilideal
än det franskklassiska, ett stilideal, som hos Kellgren säkerligen
utbildats under inflytande från engelsk poesi. Klarhet, precision
och elegans äro icke dess hufvudsyften, utan passionerad och djup
stämning, rikt och öfverströmmande känslouttryck. (Det är här icke
fråga om den förändrade världsåskådningen, utan om dess
återspegling i den poetiska stilen.)’ I blankversen söker Kellgren icke längre
att ge en fyndigt koncentrerad form åt tanken, utan han söker ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
