Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Mortensen, Runebergs förebilder än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs föreskrifter än en gång 143
förhållande till sina mönster. Arten af imitation är nämligen
mycket olika under olika tidsåldrar, i olika länder, hos särskilda
individer och inom individens egen utveckling.
Redan för de olika tidsåldrarne i den nyeuropeiska
litteraturen kan man uppställa vissa allmänna synpunkter angående
författarens förhållande till sina mönster. Man skulle kunna urskilja
tre olika perioder, medeltiden, renässansen och den moderna tiden.
Under hvart och ett af dessa tidsskeden skiftar i stort sedt den
litterära bildningen och därför äro också skaldens arbetsmetoder
olika.
Under medeltiden är det litterära lifvet ännu obetydligt i
Europa. Det är nästan endast Frankrike, som producerar
skönlitteratur. Under denna tid känner man knappast den litterära
äganderätten i högre mening. Allt är commune bonum. Det litterära
utbytet mellan de olika länderna försiggår dels muntligt, dels genom
öfversättningar, mer eller mindre fritt bearbetade. Man utvidgar
och sammandrager, man tillägger ogeneradt af egen fatabur; ofta
beror originaliteten på missförstånd af den ursprungliga texten. Så
är till en viss grad fallet med Wolfram von Eschenbachs Parcifah
som icke minst på grund af den tyske sångarens bristande
kännedom om det franska språket genomströmmas af en annan anda än
de motsvarande dikterna på detta språk.
Under en sådan tidsålder kommer uppvisandet af förebilder
ganska nära anordnandet af en eller flera parallelltexter.
Svårigheten består vanligen i att uppvisa gången och den kronologiska
ordningen mellan de olika motiven. Denna svårighet ökas
ytterligare, då förmedlandet ofta varit muntligt.
Renässansen höjer uppfattningen af skalden. Under
medeltiden namnlös och utplånad, blir han nu en vätes i antik anda, en
gudarnes siare. Men tidens härskande estetiska princip är att
efterlikna antiken. Man imiterar först och främst latinarna, sedan fast
obetydligt och i latinsk anda grekerna. Endast småningom och
nästan omärkligt bryter den moderna andan igenom och förändrar
skrifternas karaktär.
Men under det ifriga sysslandet med antiken uppväckes och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
