Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Mortensen, Runebergs förebilder än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 Johan Mortensen
mig endast, som om Söderhjelm öfverdrifver de fornnordiska sagornas
inflytanden på Kung Fjalar. Så vidt jag kan se har Runeberg
i trohet mot det nordiska knappast nått upp till
Oehlenschläger, långt mindre till Ibsen i Hærmændene. Söderhjelm
berättar visserligen, att Runeberg ägnade den fornnordiska litteraturen
ett direkt studium och ett lifligt intresse;1 men hvad hjälper
det, då han icke kunde eller ville återgifva deras egendomliga
ända. Man bör enligt min mening icke glömma, att
uppfattningen af det nordiska varit olika på olika tider och under hela
adertonhundratalet i Skandinavien befunnit sig i ständigt
framåtskridande. Jämför den svenska stormaktstidens eller Dalins
återgifvande af de gamla sagorna med t. ex. nyromantikernas eller
Ibsens och Björnsons, och denna sanning torde väl stå klar. Icke
är grundidéen, den ödestro, som uppenbarar sig i Fjalar, i högre
mening fornnordisk. Den tillhör ingen bestämd tid, utan är
uppkonstruerad af Runeberg efter grekisk tragedi, tyskt
Schicksals-drama och Hegelsk filosofi. Söderhjelm framhäfver själf flerstädes
huru de skandinaviska figurerna äro helt eller halft Ossianska. Så
heter det om Hjalmar,2 att i teckningen af honom är kanske något
konturlöst, som påminner om Ossians obestämda gestaltning;
endast i sista sången får figuren skarpare linjer och fastare form.
Liknande anmärkningar göras om Fjalar. Oihonna betecknas som
halft Ossiansk, halft skandinavisk. Det senare draget tyckas mig
föga framträdande. Dargas i första sången är väl en rent Ossiansk
förteelse om någon.
Öfverhufvud tyckes det mig, som om det fornnordiska i Kung
Fjalar hufvudsakligen ligger i det barskt allvarliga i tonen,
bort-sedt från en del smärre, rent yttre sedeskildrande drag såsom
jul-firandet i hallen o. s. v. Och jag kan icke komma bort ifrån, att
Runeberg i återgifvandet af det fornnordiska väsentligen lånat färg
från Ossian. Mitt yttrande, att Runeberg liksom Klopstock fann
den fornnordiska tonen i Ossiansdikten kan jag därför icke finna
1 Söderhjelm, Källorna till Kung Fjalar. Sv. Litt-sällskapets i Finland
Förhandl och Upps. s. 24.
2 Cit. arb. s. 39.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
