Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Mortensen, Runebergs förebilder än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 Johan Mortensen
mig framför allt däri, att hjältarne i Morvens värld äro framställda
som vekligare än de nordiska kämparne. Det är således en ytterst
abstrakt motsättning. Kanske ossianiseras det ännu en grad mera
i de sånger, där handlingen är förlagd till Morven. Men å andra
sidan finnes det icke en sång i dikten, som icke bär sin yttre
prägel af Ossiansinflytandet. I första sången, hvars handling
försiggår i den nordiska hallen, uppträder dock Dargas.
Hvad den antika fatalismen angår i Kung Fjalar kunde
äfven mycket vara att säga. Jag betviflar för min del icke,
att Runeberg i mycket byggt med Sofokles i tankarna såsom
Söderhjelm fint och träffande utför det. Detta framgår icke minst
af hans svar på Snellmans recension. Dock tyckes det mig, som
om hans uppfattning af hela problemet icke är behandladt i
dennes anda. Skall man nämna en antikskald, påminner ödestragiken
i Kung Fjalar snarare om Aischylos. Denne står nämligen hela det
primitiva föreställningssättet, som ligger till grund för denna
uppfattning, långt närmare än Sofokles. Äfven hos Runeberg tyckes
det mig, som om något visst barbariskt vidlådde hela uppfattningen.
Jag har i "Från Aftonbladet till Röda rummet" i korthet antydt
detta. Sofokles däremot begagnar sig visserligen af de gamla
sagornas berättelser, men ungefär som en modärn skald,
hvilken tjusas af allt det fantasifulla i ett medeltidsmotiv och
samtidigt förädlar och moderniserar ämnet. Sofokles höjer dessa
barbariska gudar och gör dem till representanter för rent etiska makter
i människolifvet. Runeberg vill visserligen också göra gällande,
att en dylik etisk uppfattning genomströmmar hans dikt, men stå
dock icke, trots allt, hans gudar för oss som onda makter?
Likheten mellan Schillers Schicksalsdrama tyckes mig också i
detaljer mera slående än den jämförelse med Oidipus som
Söderhjelm utfört. Men det må vara nog med, hvad jag redan yttrat
i min Samlareaftikel angående denna sak, till hvilken jag i annat
sammanhang skall återkomma.
Hvad Kungarne på Salamis angår, har jag bland annat
framkastat den hypotesen, att Runeberg såsom skelett för sin
fantasiverksamhet, när han byggde detta drama, haft i tankarna de hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
