Print (PDF) - On this page / på denna sida - Otto Sylwan, Stockholms-Posten och Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 Otto Sylwan
"Det är mig berättadt att Herr Kellgrens vänner och ovänner
skola mer och mer ökas. Så mycket det förra gläder, så mycket
väcker det senare afsky och förakt för de fläste, som vela prote-
gera och antaga en sådan mine, åtminstone är detta den ton, som
råder i Upsala, och Herr Kellgren har icke blott haft rieurerne
utan äfven alla tänkande på sin sida härstädes. Man vet väl icke,
huru väl han lägger grunden till sin lycka, men det man visst vet,
är, att han i sin väg är en hjelte som uppoffrar sig för den goda
smaken, en sak vida vägnar ärefullare, är den att ställa sig i spet-
sen för vantro, dumhet och vidskepelse, dessa älskade mörksens
och myndighetens foster, för hvilka visst folk så ganska mycket
ömmar. Hans kritik öfver den usla Ristell är så sann som den är
kvick och lekande, och vi kunna ej finna härstädes, att hans snille,
som är så ovanligt, förledt honom därutinnan till något afsteg.
On s’egare souvent avec beaucoup d’esprit, men detta gäller icke
härstädes."
Denna entusiasm är så mycket märkligare, ju mindre den synes
oss nu berättigad; striden om Voltaire och därmed om upplysningen i
dess radikala form hade visserligen börjat redan i Allehanda, och må-
hända hade han haft sitt finger med där, men det var först i Stockholms-
Posten kampen antog större mått. Där fortsattes ock det lustiga
kriget mot namnsdagspoeterna landet rundt. Liksom Aftonbladet
femtio år senare så vann nu Posten sin publik genom sitt franka
mod att säga ut en del saker, som dittills blott uttalats man och
man emellan, och genom sitt tjufpojkslynne, som med öfverlägsen
satir och kvickt skämt öfverföll de gravitetiska pekoralisterna.
Denna sida af Posten är så väl belyst af Ljunggren, att intet be-
höfver tilläggas. Påpekas må blott, att det var Bergklint, själf en
föregångare till Kellgren såsom kritiker, som först ledde dennes
uppmärksamhet på den akademiska diktningen. Kellgren tackar
nämligen (d. 4/i 1779) för programmet — Stobæus* tydligen, som
behandlats i Posten 1778 n:r 20 — och tillfogar: "De Lundska
muserna behöfva rätt väl att litet dematerialiseras".
Hvad förhållandet till kollegerna beträffar, så var Allehanda
skäligen osårbart — någon insändare kunde då och då smäda det —r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
