Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otto Sylwan, Stockholms-Posten och Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det Leopoldska odet har i det hela blifvit rätt välviligt be-
dömdt. Man har fäst sig vid okynnet i Kellgrens kritik, huru han
på prosa omskrifver vissa Leopolds strofer, — en ofta använd och
mycket säker metod att göra poesi löjlig —, och huru hm efter
sin vana fritt inpassar sina försmädligheter, såsom då han om ett
ställe yttrar: "En liknelse ljuflig och klar. Detta påminner [om]
en annan, som jag hört sägas, att en präst engång brukat: Såsom
lejonet är ett grymt djur: alltså skola ock vi vandra i ett nytt
lefverne." Man har vidare anmärkt, att några bland de af Kell-
gren klandrade uttrycken väl låta försvara sig, ett par t. o. m.
kunna betecknas såsom väl funna. Kellgren har gjort Leopold
orätt, det har blifvit slutsatsen.
Den, som gör sig mödan att läsa odet, skall, tror jag, fram-
förallt behålla det intrycket, att Leopold gjort de mest våldsamma
ansträngningar för att åstadkomma ett poetiskt praktstycke, som
kunde ställa allt slikt äldre i skuggan. Kellgren hade verkligen
fullt skäl att ingripa med skarphet, men i förtrytelsen och hastig-
heten gick han löst äfven på sådana ställen, där förgyllningen var
äkta. Det fanns i själfva verket en principiell motsats mellan poeten
och kritikern, som Kellgren instinktivt kände, och som dref honom
till striden. Af gammalt antas det, att klassicismens (eller ratio-
nalismens) dikt utmärkes af klarhet; så var fallet med Kellgreny
men visst ej med Leopold, den sistnämnde är icke blott här, utan
äfven långt senare smittad af hvad jag skulle vilja kalla pseudo-
klassicismens pretiositet, den af Thorild så dråpligt karakteriserade
omsvepstiteln, hvilkens hemlighet bestod i att icke använda "le mot
propre", som Boileau fordrat. Ljunggren träffar pricken, då han
säger: "det synes stundom, som om skalden själf satt en poetisk
förtjänst i denna svårbegriplighet." Nöjet af denna stils starka
tankar är alldeles detsamma som af att gissa rebus, och Leopolds
ode skänker åtskilliga tillfällen därtill. Ljunggren har anfört några
sådana ställen; se här ytterligare ett synnerligen lyckadt:
Vulkanens anda hit ur Æthnas svalg man kallar,
at glädjens bud til Skyar bli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
